Vissa dagar….

Vissa dagar önskar man stod stilla.

Vissa dagar är ju bra, väldigt bra!

Vissa dagar behöver man inte kämpa!

Vissa dagar så går ju faktiskt livet vidare. Man måste ju bara hitta dessa dagar och göra dem mer frekventa.

fler möten…

Även att det var väldigt lamt, så svarade han faktiskt. 🙂  Och vi bestämde en första dejt.

ohh vad pirrigt det var, det är ju alltid pirrigt med dejter eller hur?

Man förväntar sig alltid någonting, något utöver det vanliga. Förmodligen någon som står mot sin porsche och vänder huvudet i slow motion och ler ett perfekt leende med kritvita tänder och det spelas en romantisk låt i bakgrunden eller? 😉 man kanske ha sett en och en annan film för mycket då.

Men han var rätt snygg där han stod mot sin VW polo. 🙂

Allt kändes så bra från första stund. Avslappnat men ändå spännande.

Andra dejten var bäst. Vi kvinnor tycker ju om när männen snappar upp saker själva, eller tycker att de ska förstå utan att vi säger något. De ska bara fatta saker som är självklara för oss. Men denna gången var det faktiskt så, han hade verkligen snappat upp på en gång vad jag sa på första dejten. Det var nytt för mig.

 

HAN där….

En dag bara stod han där, han stod i baren och tittade. Det hade andra gjort innan också, men det var något speciellt,  något väldigt tilldragande.

Undra vad som finns bakom dessa vackra ögon?

Vi pratade lite men det fanns inte så mycket tid, så han skriver ner sitt nummer på en lapp och ger mig. (den har jag faktiskt kvar)  och säger att jag få gärna ringa.

Nja, jag, ska jag ringa någon som ger sitt nummer över baren, verkar lite oseriöst. Och den oseriösa biten  var jag redan klar med. Hade haft nog med flyktiga relationer, där oftast den ena parten (jag) ville något annat än den andra.

Men det var något med honom som jag inte kunde sätta fingret på.

Jag tror att en kollega kommer fram till mig sen efter och ser att jag har pratat med honom.  Han kände honom lite ytligt, så jag passade på att fråga ut honom lite 😉

Vad han visste var att han hade två barn men skild, skild trodde han i alla fall.

Jaha tänkte jag med en gång, två barn då finns det nog inte utrymme för en tjej som mig som längtar efter att skaffa en familj.

Men det var någonting.

Efter ett par dagar så tog jag upp lappen som jag ändå hade sparat, funderade mycket, men äsch vad har jag att förlora.

Jag skrev ett sms, -man kan väl i alla fall säga hej!

Det är nog bland det lamaste jag har skrivit.

 

Snälla börja aldrig!

Skulle vilja skrika ut till hela världen, att gör aldrig detta. Spela aldrig bort ditt liv. Gör det inte.

Att gå på knäna tills de blöder.  Att svika de man älskar allra mest, att inte kunna ge dem som man älskar det man vill. Att vrida och vända på varenda krona för att det överhuvud taget ska gå ihop. Att inte kunna ge sitt stöd till sin partner. Det känns som att han få ta hela smällen som jag har ställt till med.

För mig är det så otroligt kvävande att inte kunna hjälpa till. Jag mår fruktansvärt dåligt när jag inte kan dra mitt strå till stacken.

Det som kommer in går direkt till skulder, man ska vara glad om det räcker till mat. Bara för att man har varit så i h-v dum och gått på något som bara är skit.

Snälla börja aldrig spela, gör det inte.

Mina tankar: Att gå in i ett missbruk som förstör din kropp fysiskt är ett stort problem oftast blir det följder som också begränsar ditt liv. Om du är stark och tar dig ur det så har du alla möjligheter som finns,  du förstör din kropp ingen annans. När du gå in i missbruk där följderna  ge en begränsad framtid alltså ekonomiskt. Så är du stämplad i registerna i minimum 5 år, för mig är 5 år väldigt lång tid och då är det inte säkert att du är fri från dina skulder efter 3 år så det är om du betalar in så mycket så att du inte ha några skulder kvar längre men då tar det 3 år innan du försvinner från registret. Bara en påminnelse om att du inte kan fortsätta ditt liv om det väl har gått åt helvete en gång. Du kommer aldrig under dessa åren kunna köpa något större, ex en bil eller början till ett nytt liv.  När du ser längtan i din sambos och dina barns ögon om att börja om i något nytt försvinner bort så kan jag inte beskriva den knuten som bildas i hela kroppen om att du har förstört detta medvetet.

Men som sagt detta är mina tankar.

Börja aldrig spela!!

 

mer och mer….

Det kanske lät som att jag i  förra inlägget skyller mitt spelmissbruk på någon annan, absolut inte! Jag ville bara berätta hur allting började. Det är fortfarande JAG som inte visste vad gränsen gick.

I början så spelade jag bara lite, jag loggade in ibland och kanske satsade en hundralapp och vann jag inget så, ryckte jag på axlarna och loggade ut. Det var väldigt oskyldigt.

Jag vet inte när det började bli mer och mer, vet inte när jag gick över trösklen. Men jag kommer ihåg när jag tog steget till att komma längre in i missbruket. Jag hade suttit och spelat hela natten och druckit vin. När jag vaknade på morgonen hade jag huvudvärk och ångest men visste inte riktigt varför.

Jag öppnade upp min bankapp och loggade in.

Svetten började pärlar sig i pannan och jag känner paniken som sköljer över mig.  Det står 97:- som saldo. Det är den 25 i månaden och på köksbordet ligger mina räkningar. Obetalda.

Skit! Vad i h-v har jag gjort? Jag hade spelade bort hela min lön.  Hur f-n ska jag lösa detta? Hur kunde detta hände? Hur f-n tänkte jag? Vad i hela h-v, j-vla skit, vad f-n har jag gjort!!!!!!!!

Det var den första gången!

Vägen in….

En kollega till mig var väldigt glad i att spela, jag hade aldrig tänkt på det, inte på det viset innan. Jag hade spelat någon gång på stryktipset med min syster på skoj och det hände nog ungefär två gånger på ett år. Jag hade även varit med på några ”spel” som det hette med några andra kollegor. De satte systemet och man bara betalade. Inget jag reflekterade över, utan bara en bra gemenskap mellan alla, något som förgyllde våra sena kvällar och nätter.

Hon började spela på jack Vegas maskiner på jobbet, och efter några glas vin så hakade jag på. Jag hade ingen aning om hur lättpåverkad jag var/är. Hon rekommenderade någon sida på nätet och jag loggade in och satte in mina första pengar som absolut inte skulle bli de sista. Det var en viss flykt, en viss känsla av att glömma bort verkligheten.

Sen kom det svarta hålet och åt upp mig. Jag tog mig över kanten för 1 år och 2 månader sen, då såg jag ljuset och livet som jag har levt i så länge innan, men hade så svårt att hitta. Jag ville ha en annan väg ut än den jag tog in, men det blev en omväg.

Jag ljög och sårade väldigt många människor under denna perioden, men den som jag skadade allra mest var mig själv.

Omvägen innebar att jag stod utan jobb och med skulder som åt upp mig inifrån. En  vänskaps krets som gör väldigt ont att se på när den tunnas ut. En ytterligare sorg och besvikelse i min familjs ögon.

I mitt svagaste ögonblicket så var jag tvungen att visa att jag var stark och hade en stark vilja på att ta mig tillbaka, så  inte fler vände mig ryggen.

 

T

Ett Sätt….

Jag försöker minnas tiden efter min brors bortgång men det är luddigt, jag minns vissa känslor och vissa händelser men det ligger som en skugga över dessa som förstör bilden.

Jag åkte tillbaka och fortsatte jobba utomlands, jag lyssnade på mina föräldrar som sa – han visste att du åkte iväg, han visste att du var där så om du vill och klarar det så åk tillbaka.  Jag ville helst fly från mina känslor, fly från det som kändes tungt, det kändes tungt att se på mina syskon och föräldrar, jag ville bort från det, ville inte tänka.

Idag är jag inte så stolt över att jag flydde,  jag är inte så stolt över att jag inte stannade och visade mitt stöd för mina föräldrar och syskon och min brorson, men det var min process genom denna sorg,det var mitt sätt att hantera denna förlust. Det var mitt sätt att fly från den där obehagliga känslan.

Jag hittar fortfarande sätt och vägar till att hantera min sorg men dom blir klarare och mer och mer eftertänksamma beslut.

Min bror skulle ha fyllt fyrtio år i år,  det är elva år sedan han valde att ta sitt liv.

 

T

 

 

 

 

Rätt place?

Igår hade jag en sån där känsla som är så otroligt svår att beskriva, trivs med tillvaron något alldeles extra. Tycker det är roligt att städa, diska och laga mat. Det har jag oftast inga problem med i vanliga fall, men igår var det extra roligt. En oro känsla som bli till lycka.
Mycket konstig, men ganska skön.

Jag började jobba väldigt tidigt i mitt liv, tycker om att jobba fysiskt, tycker om att ha många bollar i luften, tycker om att ha det snyggt, rent och fint runt omkring mig. Tycker om att veta allt, ha koll på vad som händer, vem som ska ha vad, veta vad allt finns. Jag vet att jag har jobbat fram detta beteende.
Jag har tränat mig själv för att slippa få någon utskällning eller onödiga samtal.
Jag började jobba tidigt, men mina högre chefer har på något sätt alltid varit väldigt hårda. Ett misstag gick inte för sig. Man blir väldigt bra då på att göra allt rätt och att lyssna, följa med och titta på vad andra gör som inte gör fel. Och vad som är rätt är vad just dessa personer tycker är rätt.

Alltid varit pigg på att arbeta så har aldrig haft några svårigheter med att få ett jobb. Har klarat mig själv länge, inte behövt be om hjälp.

Det ena leder till det andra som man brukar säga, är man duktig så få man umgås med samhällets ”rätta människor” . Är du någonting där människor kan dra nytta av dig, där personer kan höjas mer i deras ännu högre ego så är du väldigt bra person att umgås, hälsa och prata med person. Du arbetar på det rätta stället.

Ett tag var arbetet hela mitt liv.

Det var då jag gick först i ledet.

T

Skam

Den dagen som det blev officiellt, den dagen då hemligheterna blev avklädda, den dagen jag fick börja om.

När jag tänker tillbaka på den dagen så knyter sig magen och man kan känna att andetagen inte hinner med.
Hemskt, fruktansvärd känsla och det var jag som orsakade den.
Jag, just jag hade spelat bort min framtid. Spelat -jag!!!!??? nä inte jag.
Jag skäms så otroligt mycket. Precis som alla missbruk så skäms man för att det är bara du som individ som kan påverka dina val och du skäms för att du valde fel, så fruktansvärt fel.
Tänk om alla få veta, vad ska de tro om mig. Jag kan ju inte vara den personen som gjorde så.
Men det är jag.

Den största länken av alla i olika relationer bröts: Tilliten

Det har bara gått 1 år och 2 månader sen detta uppdagades, alltså har jag varit spelfri i 1 år och 2 månader.

Jag klappar mig själv en gång på axeln. Bra gjort!
Fast det har inte ens varit kämpigt, eftersom jag aldrig har sett det som en del av mig utan mer ett behov att få tillfredställt. Men nu i efterhand så skapade jag mig det behovet utan att behöva det. Jag ville se en förändring, men det var inte den förändringen jag ville ha.

Det vet jag nu!

Du har väl ingen rätt…..

Ett tag kändes det som jag gick först i ledet. Längst fram och kunde välja. Ett tag trivdes jag med det. Men ordningen i ett led kan ändras väldigt fort. Jag hamnade längst bak. När man är längst bak så måste man rätta sig efter de andra i ledet. Speciellt om du har gjort något fel, då har du inte rätten att tycka eller påstå vissa saker.

Du ska vara glad att du få hänga med. Många gånger har jag fått höra att jag inte är rätt människa att säga till någon om en åsikt eller vad min åsikt är.

Man hindrar sig själv från att hänga med i samhället eftersom man inte tycker att man är värd det, jag avstod mig rätten av det när jag valde fel väg. Den förstärks ytterligare om andra personer hjälper till.

En dag hoppas jag på att kunna slå bort fingret som är på väg upp för att tillrätta visa mig om hur jag ska leva mitt liv, verken med eller utan misstag. Men vägen upp är mycket längre än vägen ner.

T