Svart eller vitt…..

I detta nu så mår jag bra. Jag har min familj som aldrig svek mig. Fast att jag svek dem. Jag har ett arbete, även ett annat jobberbjudande (även att dom vet min historia) som jag ska fundera på tills min mammaledighet är över. Jag kan köpa mat till mina barn. Jag kan gå upp på morgonen och känna mig pigg i kroppen. Ingen yttre smärta. Man ska vara glad för det, man ska vara väldigt glad för det.

Min inre smärta har sakta men säkert börjat att försvinna. Den luckras upp mer och mer för varje dag.

Ångesten av att förlorat vännerna är det största som är kvar, men jag börja inse mer och mer att det är nog inga bra vänner om man vänder ryggen till då man behöver dom som mest.

Men trycket över bröstet verkar ta god tid på sig. För fortfarande ältar jag det varje dag, varför? Varför ser dom inte det svarta hålet som tog mig så långt ner så jag inte längre kände marken, tappade fotfästet och hittade ingen väg upp.

Varför ser dom bara jag som roffade åt mig det svarta hålet och vinklade och vred på det tills det bara skulle passa mig och ingen annan. Och att jag skulle skylla allt på någon annan.

Jag var kapabel till mycket men inte ens då kom jag på tanken att skylla över min frustration och dumhet på någon annan.

Vad är det som få dom att se det?

Förlåt mig..

Jag tänkte högt en dag. Det jag tänkte fick både ris och ros.

Jag hade en tanke om att försöka träffa mina ”gamla” vänner. Prata, berätta och säga förlåt.

I mitt huvud så finns det en förståelse. Och att man vill förlåta en människa är ganska så hög. Viljan är stor för mig. Jag har tänkt om och bakom, framför och vid sidan, var och hur många olika svar jag skulle få, vilka frågor som skulle komma upp? Skulle jag klara det eller skulle det bara bli mer jag skulle ångra?

Jag tänkte i alla fall högt och som sagt det blev blandade reaktioner.

Enligt mina åhörare så finns inte den förståelsen eller viljan att förlåta hos människor. De skulle inte uppskatta en ursäkt. De skulle inte vara intresserade av hur jag kände då och varför. Eller hur jag känner mig idag angående mina handlingar.

Har de rätt? Har jag fel? Har jag rätt? Har de fel?

Vissa tycker att jag redan har bett om ursäkt men aldrig fått något gehör. Vissa personer som valde att ge upp vänskapen för en simpel fråga, är inte ens värda att be om förlåtelse för. Någon sa att om det skulle hjälpa mig att gå vidare så skulle jag göra det. De har kanske rätt.

Efter jag slängde ur mig den frågan så har jag börjat vela. Det kanske inte är så bra idé, det leder kanske ingenstans. Jag kanske trillar ner igen, man kanske backar tiden och börja må som jag gjorde innan.

Jag har inte tagit beslutet än.

Stark, starkare, starkast.

Det är svårt att sätta ord på hur man känner sig och ännu svårare att säga hur man tycker själv att man har gått vidare med allt. Men mest känslomässigt.

Jag försökte förklara hur det känns idag och jämfört med två år sedan, eller inte att förglömma mot den tiden då jag stängde in mig. Jag gick inte utanför huset på 6 månader. Jag kunde knappt se min sambo i ögonen. Den tiden är förbi och jag ville på något sätt berätta hur stark jag känner mig idag jämfört med två år sedan.

Mycket har hänt under tiden och jag har träffat många människor som har följt mig eller som har rest mig vidare på vägen utan att de vet om det.

Men idag när jag åker in till stan så har jag tagit mig från husväggarna som nästan satt fast på mig, till att gå med rak rygg och blicken framåt, mitt i gatan. Och till och med tittar människor i ögonen. Och nu är det inte jag som vänder bort blicken först, för jag är så nyfiken på deras reaktion. Deras beteende, hur ögon hanterar det hjärna vill få fram. Hur snabbt man kan leta sig till ett skyltfönster utan någonting i men som blev det mest intressanta på gatan. Spännande och utvecklande. Framför allt se hur och varför det bli så svårt att hälsa för människor.

Jag känner mig bara starkare för varje dag som går, och tur är väl det.