Lägg allt på bordet….

Jag blev insläppt på jobbet, jag och min chef började prata. Vi pratade om varför och hur det kom sig från första början. Jag grät väldigt mycket. Han förstod nog inte riktigt vad som hände eller vad som hade hänt.  Men han var väldigt tillmötesgående. Han sa att vi skulle lösa detta. Det inbringade ett viss lugn i mig, han såg kanske människan i mig som  var förvisso väldigt liten, men hon fanns kvar.

Men jag började ana oråd, jag har jobbat med honom alldeles för länge. Det var inte hans stil. Inte efter en sån här händelse.

Jag åkte hem igen, med löfte om att komma tillbaka imorgon igen. Med mer papper, mer bevis. Efter dessa två dagar, (sista dagen kramade han mig till och med) så var det slut på trevligheterna.

Han börjar skriva mail, han börjar skriva sms till min sambo. Han börjar bli riktigt otrevlig nu. Han krävde mig på en väldigt stor summa pengar. Ha visste att jag var i mitt allra sämsta tillstånd, svag och rädd. Men det är hans grej att han tar vara på sådana situationer så då började han kräva mig på pengar.

Det var på håret att jag inte gav upp allt och gick med på kraven. Tur att man hade en som såg klart bredvid mig.

Annars hade min dags skuld varit betydligt högre än vad den är idag.

Jag träffade aldrig honom mer på jobbet. Jag åkte in och anmälde mig själv hos polisen, efter hans hot om att gå till polisen om han inte fick pengarna.  Men det blev han sur över också och anmälde mig.

Allt var upplagt, allt låg på bordet och jag hade sagt upp mig, han hade fått en summa pengar av mig genom min kvarstående lön. Nu stod det still. Alldeles för still om man vill gå vidare i livet och lämna saker bakom sig.

Det är väntan som är halva straffet tror jag.

Förlorade vän…

Hur kunde jag hamna här!? Här sitter man i soffan men en skam över mig, som tar mig tillbaka till barnsben. När man skulle förklara sig för sina föräldrar eller någon annans förälder. Man är så liten. Man försöker krypa in i sig själv, man försöker komma bort, bort från alla blickar. Helst bort från sig själv. 

Min chef ringer, han pratar med min sambo. Han spottar och fräser, han säger obehagliga saker. Sen säger han att han vill att jag ska komma in med mina kontopapper till honom. Han vill se, verkligen se med egna ögon mitt kaos. Jag tänker ta med mig allt jag kan för att visa honom. Jag ska visa honom att jag har varit i en bubbla som ingen kan förstå.

Jag tar bussen in nästa dag. Jag ska träffa honom på jobbet. Jag är nervös och rädd. När jag kommer utanför så ser jag genom det stora fönstret att min kollega, hon som hade visat mig hur man spelade. Vi som hade jobbat sida vid sida. Hon sprang och gömde sig i disken. Hon kom aldrig ut därifrån så länge som jag var där.

 Det kanske är samma svek som jag gjorde mot henne. Jag sa aldrig något till henne om spelen, jag sa givertvis inget om pengarna som jag ”lånade” på jobbet. Hon känner sig nog väldigt sviken. Men om det hade hänt henne samma sak, undra om hon hade berättat för mig? 

Jag kände mig sorgsen. Hon har aldrig tilltalat mig efter detta, hon har aldrig tagit kontakt med mig. Och hon har aldrig frågat mig varför? 

Men hon är vad jag vet sen innan, väldigt styrd av honom. Han säger säkert till henne att det är JAG som borde kontakta henne och ber om ursäkt för att jag hamnade i ett missbruk som jag inte hittade någon annan utväg i. Ber om ursäkt för att jag aldrig sa att jag var i ett missbruk. Men hade jag kunnat berätta för någon, bara någon så hade jag inte varit i den situationen som jag är idag. Då hade jag fått hjälp mycket, mycket tidigare. Hon var den som jag trodde för en sekund skulle vara den förstående, hon skulle inte döma mig. Jag skrev till henne precis efter det hade uppdagats och sa att jag hoppades att vi kunde prata någon dag.

Hon har aldrig svarat på det.

Pengar har en tydlig makt i detta spel. 

Avslöjad

Jag hör hur han svänger in på uppfarten. Hjärtat slår fortare och fortare, jag svettas, jag skakar. Jag drar tummen fram och tillbaka mot den andra tummen hårdare och hårdare.

Hur ska jag berätta detta? Vad ska jag packa i? Har jag kvar flyttkartongerna?  Måste fixa ett släp till soffan! Hur gör man när man ska ha delad vårdnad av barnet sen? det kan nog han eftersom han har gjort det innan. Men han vill nog inte hjälpa mig efter detta, han kanske söker om ensam vårdnad. Jag kommer ju inte ha några rättigheter av att ta hand om ett barn.

Det var bara några tankar som hann fara genom huvudet innan han såg mig i fönstret och sken upp. – Hej älskling är du redan hemma, vad roligt!

Usch, det är hemsk att tänka tillbaka på den tidpunkten. Jag minns hur han frågade om och om igen, vad det var som hade hänt. Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag berättade det, tror att jag sa halva meningar och så fick han fylla i vad han trodde. Jag nickade eller skakade på huvudet om han gissade mina avslut på meningarna rätt eller fel. Fy fan, jag kunde inte andas, det snarade åt sig i halsen och man får denna stickiga känslan som sprider sig ner till lungorna. Stundvis grät jag hysteriskt, ibland var jag helt tyst.  Vet inte hur länge vi satt där, han fick nog en chock. Jag säger tillslut att jag kan packa det viktigaste och åka till min mamma.

Han säger ingenting.

Det hade gått fort nu på slutet, väldigt fort. Allt hade gått fel. Jag hade verkligen kört allt i botten. Jag hade inte betalat räkningarna på en månad nu så min telefon var avstängd. Och det värsta var att jag hade sagt till min sambo att jag skulle ta större delen av räkningarna eftersom han precis hade börjat jobba och fick inte in så mycket pengar. Allt låg i min väska.

Obetalt.

Min syster ringer till min sambo eftersom det inte gick att ringa till mig. Måste berätta allt en gång till. Hon kommer dit. Min vän har fått veta, hon ringer. Hon kommer också. Jag måste berätta ännu en gång.

Alla ord som jag säger gör så ont, allt jag tar i gör så ont.

Måste ut, måste ta luft. Måste kunna andas igen.

 

 

 

Det som göms i snö….

Jag kan inte berätta i detalj om vad som hände sen, eftersom det fortfarande pågår en utredning.

Men jag blev tagen på bar gärning på jobbet. Det var så fruktansvärt dimmigt den tiden, det hade gått för lång tid. Jag hade mått dåligt för länge. I den stunden så kändes det på riktigt att det var någon annan som gjorde detta. Det var inte jag, det kan inte varit jag. Det är så frukansvärt hemsk att se tillbaka på mig den tiden. Men jag kan aldrig få det ogjort heller.

Jag åkte hem.

Jag satt i soffan, jag minns när min sambo kom hem. Jag mådde så dåligt, jag bara skakade. Vad fan ska jag säga, hur ska jag säga detta? Min sambo kommer att lämna mig. Det är klart att han kommer göra, han kan ju inte vara tillsammans med en kriminell. Han är ju nyexaminerad polis. Han kommer förlora sitt jobb, de kanske tro att han visste något eftersom vi bor ihop. Fan jag har förstört för honom också, jag drog med honom i fallet.

Jag har nog aldrig mått så dåligt. Man kan vara ledsen på ett sätt, om man har förlorat någon eller blivit sårad men oftast är det en annan sorg. Den sorgen har du inte orsakat själv, du kan bara inte råda över den, det händer utan att du har en aning om den innan. Denna sorg som man känner i detta läget är en ren och skär besvikelse som bara är riktad till dig själv. Allt kommer ifatt en om vad man har gjort och vilka andra människor som du har äventyrat.

Jag som stod långt fram i ledet, jag som hade det så bra. Jag som var på väg att skapa min efterlängtade familj. Jag som var gravid i fjärde månaden.

Vem var jag egentligen??

Jakten

Hon började komma med bortförklaringar, att det var extra mycket arbete att föra över pengarna. Det saknades mer pengar, jag kunde inte få lånet om jag inte betalade en viss summa till. Åh fy fan vad arg jag va nu, jag kommer ihåg hur jag bara skakar och skriver samtidigt som tårarna letar sig ut genom ögonen. Varför? Varför funkar inget.?

Jag bad om att få prata eller skriva med hennes chef, det fick jag också. (trodde jag)  jag vet att även senare så ringde dom upp mig och ville prata. Jag pratade med en kille då som hävdade att han jobbade på den banken där och beklagade sig för att det hade blivit problem, men det kostade så här mycket för att föra över pengarna. Fick till och med ett falsk mail från min bank om att jag inte kunde ta emot en sån hög summa pengar. Han ringde flera gånger, många gånger om dagen. Sen ringde någon kvinna upp någon gång. Jag började tro på dom, jag började vika mig igen. De fick en omgång pengar till. Jag satt som på nålar och väntade så jag kunde göra allt ogjort igen. Jag tyckte verkligen inte att utgången var så långt borta.

Men inte denna gången heller. Vi mailade hela dagarna, jag försökte verkligen att de skulle förstå att jag inte kunde skicka mer pengar. Jag ville bara ha lånet och sen starta avbetalningen som vi hade kommit överens om. Hon svarade bara till kl 17:00 sen svarade hon inte mer.

Vad skulle jag göra egentligen, kunde inte få ett enda lån i svensk regi. Och detta var ett försök med utomlands, och jag vågar inte testa något annat. På något sätt, eller innerst inne så visste jag att detta var så fel. Men hoppet övergav mig aldrig. Jag ville så gärna att allt skulle lösa sig så hoppet gav sig aldrig. Kan vara både gott och ont.

 

En annan känsla…

Jag förde många bakom ljuset om man ska uttrycka sig så. Jag ljög för många, jag skämdes, jag ville helst bara få det ogjort.

Jag satte även in dessa pengar till henne. Väntan gjorde ont även denna gång. Hon skrev inte mer till mig den dagen. Jag hade så ont i magen, fan vad håller jag på med, jag måste ju ta hand om mig. Jag har ju faktiskt inte bara mig själv att tänka på, även om det var väldigt tidigt men det är kanske då man ska ta det lugnt och inte stressa upp sig, men det var lättare sagt än gjort. Det var det enda jag gjorde om dagarna – stressade. Så fort jag vaknade och min sambo hade åkt till skolan/jobbet så gick jag ut på min mail för att se vad eller om hon hade skrivit. Om jag hade fått in några pengar. Hela tiden jobbade huvudet med hur jag skulle kunna få tag i pengar. Var tvungen att skugga brevbäraren så det inte låg någon post i brevlådan. Sen måste jag jobba också, annars kommer det inte in några pengar överhuvudtaget. Jag var helt slut, speciellt psykiskt på kvällarna. Så trött.

Det kändes som jag gömde min personlighet någonstans. Allt som jag hade gjort innan eller som jag hade tänkt innan. Det fanns inte längre, jag kunde inte relatera till hur jag var innan. Jag ansåg mig själv vara lite att -allt ordna sig människa, lite lättsam. Ordning och reda på jobbet givetvis. Men privat lite mer lättsam i mitt tankesätt. Men det är vad jag tror att jag kommer ihåg eftersom det var så längesedan. Och jag gömde verkligen mig själv ett bra tag.

Jag blev mer eftertänksam, om jag gör så här fattar folk vad jag håller på med då. Väldigt mycket tänka, tänka innan jag gör eller säger något. Jag måste vara med på allt eller hitta en väldigt bra förklaring till att inte vara där eller med. Bara att tänka ut ursäkter till glömda brev eller till att jag inte hade råd att vara med vännerna tog all vaken tid.

Psykiskt slut med att inte vara sig själv.

Min största miss…

Jag hade fått ett mail till, ett mail av henne.

Hjärtat slog hårdare och hårdare, tänk om allt skulle bli bra igen, tänk om detta var lösningen.

Det stod att de hade försökt med allt men att det saknades en deposition för att föra över pengarna. Det är fan inte sant. Jag skrev tillbaka, ni lovade ju. Ni lovade att detta skulle räcka. Vad fan gör jag nu? Jag har inte mer pengar!? Lös detta innan kl 11:00 imorgon så kommer allt att lösa sig, det var det enda som stod.

Hur ska jag lösa detta?

Det var nu som det sämsta som jag någonsin har tagit som ett beslut kom. Jag fattar inte ens att jag övervägde detta, jag fattar inte ens att jag gjorde det. Jag fattar inte ens att tanken slog mig, men det är nu desperationen kommer in. Jag var så frukansvärt desperat vid denna tiden så jag hade ingen respekt för någonting. Man blir som ett offer, även att du har orsakat allt själv. Du börjar tro att det är andra som har gjort detta mot dig. Du börjar helt enkelt bli galen.

Jag kan inte gå in på detaljer eftersom det fortfarande är ett öppet mål.

Men jag stal pengar från min arbetsplats, jag stal pengar från det arbete där jag hade lagt 8 år av min tid. Jag stal pengar från det arbete som stod mig upp i halsen. Jag tog pengar från min chef som jag vet kunde gå över lik för att få sin rätt. Han som kunde göra livet surt för en mus, han tar jag pengar ifrån. Hur fan tänkte jag?!

Jag hade ångest från första tanken, men ändå så genomför jag allt.

Jag tänker att så fort jag har fått mitt lån så springer jag tillbaka med allt och ställer allt tillrätta så märker ingen det. Märker ingen det otroligt dumma som jag har gjort.

Jag ska ordna allt detta, ingen ska få veta något.

Bara jag få mitt lån.

Ännu längre ner…..

Jag har en själsfrände, en vän, en otroligt betydelsefull person. Min bästa vän som är min syster.

Vi har alltid kunnat prata om allt, verkligen allt. Vi har varit nästintill oskiljaktiga sen barnsben.

Hon visste ingenting. Jag ljög för henne, jag frågade om jag kunde få låna pengar av henne. Jag ljög och sa att det inte hade gått ihop sig denna månaden, vilket hon inte sa något om. Utan hon var villig att låna ut pengar till mig. Jag ljög för min bästa vän, jag utnyttjade min bästa vän. Jag blandade ihop pengar med mina vänner vilket jag tycker att man aldrig ska göra. Men det gjorde jag.

Jag fick pengar av henne.

Nu hade jag pengar att betala min avgift så jag kunde ta det där lånet. Jag började maila igen och frågade igen och igen om det verkligen fanns något lån. Hon skickade mig dokument som hon skrivit under och som var stämplade av en bank i detta land. Jag försökte göra så mycket research jag kunde för att se om det var äkta eller inte. Efter mycket övervägande av mig själv, och av de som hade svarat på mina mail och sagt att de hade fått lån. Så beslutade jag för att detta var min sista chans att ordna till min situation.

Jag betalade in och kände att nu händer det, det är nu det vänder.  Men i den andra sekunden så kände jag  -vad håller jag på med? hur kan jag betala någon som jag inte ens vet vem det är? Fan vad gör jag?

Hon lovade att lånet skulle komma samma kväll, för det var så viktigt att de pengarna som jag skickade kom in en viss tid. Fy fan vad jag hade ont i kroppen den dagen, väntan spände i varje muskel, i varje andetag så påminde det sig om  vad jag hade gjort. Hade bara velat lägga mig ner och dra täcket över huvudet. Sen när man vaknade upp så hade allt varit en lång jävla hemsk dröm, inget av det som jag hade gjort hade hänt. Jag hade bara drömt att jag började spela, jag hade bara drömt att jag hade tagit sådana fruktansvärd beslut i livet. Jag hade bara drömt att allt som jag hade jobbat ihop i flera år var slut.

Men när jag öppnade ögon så står jag mitt i all skit som jag själv har ställt till med, och jag sjunker bara mer och mer.

 

 

Jag bad om ett Nigeriabrev…

Jag letade djupt på nätet, hittade någon sida och gick vidare och vidare långt bort från land.

Jag hamnade fel, väldigt fel. Började hitta sidor där folk hade fått lån från andra länder. Läste, letade och läste ännu mer, men det låter ok, det låter äkta. Jag mailade några personer som de sa hade fått lån. De svarade och sa att de var äkta och väldigt hjälpsamma.

Lyset tändes, jag såg en utgång. Tänk om detta funkade. Jag hade börjat vända i uppförsbacken, jag hade börjat tänka om. Jag ville betala mina lån, jag ville låna en summa som jag kunde ha till att betala mina gamla lån och bara ha en summa att betala varje månad. Som ett riktigt lån.

Innan skrattade jag åt personer som hade gått på något dumt, som hade varit lättlurade. Fattade inte att man kunde gå på sånt falsk skit. Vi brukade skämta om att lyxfällan var ett komedi program.

När man är så långt ner så hittar man verkligen ingen annan väg upp.  Man sitter långt nere i brunnen, man försöker lossa på varje sten som man kan nå, tillslut hittar du en sten som går att rucka på. Du lirkar och lirkar. Tillslut så lossnar den, men det visade sig bara vara en vägg till bakom med ännu mer sten.

Jag tog kontakt med vad jag trodde vara en kvinna. Jag skulle betala in en summa för att få detta lån. Bara där skulle jag har backat, men jag frågar varför och vill ha en bra anledning så hon skickar mig ett avtal där allting står. Jag vänder och vrider på hela situationen, kan jag verkligen göra detta, hur ska jag göra detta och framför allt hur ska jag få tag i den summan pengar??

Lyckorus….

Det lilla livet i bubblan fortsatte, i min bubbla alltså.

Det var på hösten jag började må lite konstigt, inte jätte mycket men kände att det inte var helt hundra med min kroppen.

Jag var gravid.

Oh, skit vad glad jag blev. Som sagt så hade det varit min dröm under många år att skapa en familj.

Känslorna blandades med lycka av hur jag hade världens underbaraste liv med en helt underbar sambo och ett barn som väntade i magen till panikkänslor om hur jag hade ställt till det för mig. Men jag blundade mycket under denna perioden, jag sköt bort de obehagliga. Det värsta var att allt bara ökade ju längre bort jag försökte trycka det. Min sambo hade snart fullföljt sin utbildning, han var snart färdigutbildad polis. Något som han hade velat bli en tid. Han var glad, han var glad över att vi väntade barn, han var glad över sin livsbild som infann sig just då.

Det som jag kände var att jag hade världens bästa ursäkt att gå från jobbet, sluta jobba. Ingen kunde säga någonting. Jag såg slutet i tunneln.

Livet var ju bra nu om man bortsåg från mitt STORA problem som jag hade, jag bara önskade då att jag kunde vinna stort och då skulle jag verkligen sluta. Jag skulle aldrig spela mer. Men jakten på att vinna stort betalade sig mindre bra. Allt var slut igen. Jag kunde inte ta mer lån, jag blev nekad hela tiden. Fan vad ska jag göra nu då?

Google is your friend.

Vad kan man få snabba pengar? Vart kan jag hitta ett lån till?

Den mesta tiden gick till att söka efter en lösning på nätet. Det var det ända jag tänkte på.