År 5. Jag gick genom staden för att leverera en vara till ett företag. Jag kom på mig själv gå mitt i gatan med huvudet högt upp och tittade till och med på människorna som jag mötte. Några gamla bekanta och många nya från mitt arbete. Tittade upp hälsade, nickade och log mot dem jag mötte. Stannade upp och småpratade.
Levererade rakryggad och log. Vände om och var nöjd.
När jag kom hem den dagen så reflekterade jag mycket, vet inte varför. För det har jag faktiskt inte gjort på länge.
Jag kände att jag var tillbaka.
Jag hade hållit mig ifrån husväggarna, jag hade valt annat än gråa kläder som gjort att man smälte in i gatan. Jag hade tittat upp istället för att räkna gatstenarna. Jag hade hälsat, lett och pratat med människor. Och det som kändes allra bäst. Jag var bekväm.
Jag kände att jag hade samma rätt som andra att gå gatan upp och ner, jag ville göra om det igen. Det var härligt!
Oavsett vem som hade kommit så tror jag att jag hade kommit på hur jag skulle göra, hur jag skulle bemöta, hur jag skulle agera. Istället för att känna skam och ovärdighet.
Svårt att förklara för folk som tro att man påbörja sin resa tillbaka redan dagen efter, dagen efter sitt livs misstag. Det är 5 år sedan nu och fortfarande så känns vissa saker svåra att göra, men en befrielse när man genomfört dem. man kan påbörja sin egen resa dagen efter. Med sig själv och sina närmaste. Men resan tillbaka med att träffa andra, med att gå rakryggad, med att prata med ”främmande”. Den börjar långt senare. Den börjar när man har hittat sig själv och vet vad man kan & klarar av.
Snart klar!
Livets Lott 