Kallelsen

Idag hände det mycket, eller mycket för mig.

Det börjar med att jag inte kände mig social nog på jobbet så jag frågade om jag kunde ta köket, vilket gick bra.

Helt plötsligt stormar nästan hela personalstyrkan på mitt gamla jobb och ska äta lunch.

Tur att jag stod i köket, hade nog tappat allt om jag hade varit tvungen att gå ut till dem. Inte en enda av dem kom fram, jag vet att de såg mig. Inte en enda.

Kändes tungt, kändes väldigt kallt. Hur fel man än har gjort så är man inte ens värd ett hej från kollegor som du har arbetat med i åtta år. Det kanske är så.  Men man blir sådär liten igen, väldigt liten men ändå ska man visa sig stor och att man har kommit vidare. Har jag ?

Sen skulle jag gå till bilen för att åka hem, då hör jag mitt namn ropas några gånger bakom mig. Det tog ett tag innan jag vände mig om, suckade och undrade för mig själv om inte dagen kunde ta slut nu. Orkade inte med fler överraskningar.

Men där kom han, min gamla chef på ett av mina första jobb. Han som inte har varit helt snäll mot mig under de åren som jag jobbade hos honom, men han blev bättre efter den tiden.

Han kom och frågade  -hur jag mådde?

han tyckte det va roligt att se mig, han tyckte att jag kunde komma in på en kaffe om jag hade tid nu snart.

Jag kan säga att jag blev uppriktigt glad, jag tror inte att han har en räv bakom örat. Det kändes äkta, det kändes som han verkligen ville veta hur jag mådde. Jag som har tappat talets förmåga och vet aldrig vad jag ska säga längre, stammade fram något tunt och inte så berättande svar utan bara att det va bra med huvudet på sned. Denna gången så analyserade jag inte hela samtalet efteråt, utan tänkte bara att jag kan berätta mer efter allt är färdigt. Efter rättegången.

Åker och hämta min son på dagis och sen hämtar min bonusdotter på fritids, för att åka hem och fixa mat och skicka iväg bonussonen på fotbollsträning.  Det hade kommit post till mig, inget stämpel på brevet, det är aldrig roligt utan stämpel. Man öppnar försiktigt för att se en symbol överst på innehållet som få en kår att ila upp genom ryggraden.

Jag ska ytterligare på en utredning, jag som trodde att det var slut här, trodde inte att det fanns fler överraskningar. Jag hade tänkt igenom alla scenario som skulle kunna tänkas komma upp. Men givetvis hade jag missat en sak, en detalj.

Försöker tränga bort tankarna, men det är så genomskinligt när man inte är närvarande vid middagsbordet.Man tappar fokus igen, är inte kontaktbar. Jag vill verkligen inte känna detta mer, vill inte försumma familjen mer genom tankar.

Nu måste sista brevet va skickat!

Kan jag ångra mig???

Brevet kom. Datumet är satt. Klockslaget är i fetstil. Måste skicka ett brev tillbaka, en bekräftelse.

Känslor man inte kan styra, hjärtat som börjar omedvetet slå fortare. Knuten i magen stramas åt hårdare. Nu händer det något.

Nästa dag kom ett brev till, ett möte till, ett möte med min advokat. Måste bekräfta tiden.

Nästa dag kom ett brev till, ett stort brev. En beräkning, en beräkning på min skulder och hur en väg ut skulle kunna se ut. En hjälpande hand har sträcks ut.Måste ringa och bekräfta.

Trött, väldigt trött. Är nog alla tankar som virvlar, alla tidskrävande, obehagliga situationer som du måste finna dig i. 

Vet inte om det bara är jag, men att man kan må så dåligt över konsekvenserna som blir av det som man själv har skapat. 

Jag sa att början på 2017 skulle bli tuff…….och det verkar bli så…

Tuff start….

Ilningen i kroppen som kommer när man vet att något kommer hända, men du lever på hoppet att det inte har hänt än. Du vet inte hur känslan kommer att kännas och du tror att du har förberett dig väl. Men när det kommer så är det precis som att det är en överraskning, som att du aldrig hade kunnat tro det. Lustigt.

Jag fick veta på omvägar att det stod en artikel i tidningen, den artikeln handlade om mig. Skrämmande det är att läsa om sig själv, att inse att det är mig de skriver om. Det är ingen vacker händelse, det är inget man är nöjd över. Och  mindre nöjd av att läsa. Att upprepa för sig själv vad jag har gjort. Kan vara nyttigt i många fall, men ibland vill man bara blunda och vakna upp i min nuvarande verklighet med en stark önskan om att det aldrig hade hänt.

Jag vet att början på detta år kommer att bli tufft, jag har tuffa grejer kvar att klara av innan man kan sätta punkt  för det kapitlet och sen behöver man bara gå tillbaka till det  när  man behöver visa andra vägen.

Jag kommer få ett brev i dagarna om en plats jag ska infinna mig på som kräver mod, som kräver ett ansikte som inte blundar. Som kräver ett starkt jag.

Ibland blir allt för nära inpå. Skulle bara vilja ta upp handen och hålla emot, bara en liten stund till, bara ett djupt andetag först. Samla mod.