Usch, det är så mycket som man vill få ur sig, men man står mest och trampar på samma ställe. Det är så många frågor som man aldrig kommer att få veta svaren på, så mycket tankar som man måste lägga undan för att inte blir helt snurrig.
Jag måste verkligen ta första steget upp nu, upp för den där stegen.
Jag måste kunna vända om nu.
Jag vill ha ett jobb, jag vill komma ut i arbetslivet igen. Känna sig behövd, vara social, träffa nya människor. Jag söker och söker, men de enda svaren som jag har fått tillbaka är att man har gått vidare med andra sökande. Jag trodde nog innerst inne inte att det skulle vara så svårt , men jag kan verkligen förstå människors panik och frustration över att det händer ingenting.
Jag har inte haft självförtroendet att gå runt till företag för att erbjuda mig själv. Jag har valt vägen som leder genom ett skrivet CV samt personligt brev som man har ändrat så många gånger nu så det som står där är nog inte jag. Efter första nejet så ändrade man lite, efter andra så ändrade jag lite till. Allt för att tro att man ska passa in någonstans. Att de väljer nog mig om jag ändrar lite eller ta bort den informationen. Det ska vara så problemfritt som möjlig, för en arbetsgivare. Och om självkänslan är låg så blir den ännu lägre ju fler nej du få och du ändrar väldigt lätt på det som förhoppningsvis är du. Man känner att man kan anpassa sig efter deras vilja, fast du vet inte ens vad deras vilja är så man få chansa.
Det är så fel.
Men man fortsätter, man måste, man kan bara inte lägga av. Man måste kämpa!!!
Livets Lott 