Ledsamheten

Mitt i glädjeruset så kom den där kalla vinden igen, vinden som nästan smäller till dig i ansiktet, men med alldeles lagom kraft så du inte far iväg allt för långt in i dina drömmar. Drömmar som handlar om ett liv.

Ledsamheten slår till när man sitter och tänker sig bortom allt vad man har gjort till vad man skulle vilja göra egentligen. Men med ett register som kommer hindra mig i många åtagande framöver, och i många år. Face the fact jag kan inte ens förnya mitt telefonabonnemang, jag kan inte ens ansöka om ett poängkort till ica. Man slås ganska hårt i backen när tankarna kommer till en.

Människor säger att man aldrig ska blicka bakåt, man ska bara se framåt. Men tyvärr är verkligheten inte så, man tittar bara bakåt i en jobbansökan. Så fort du ska söka ett arbete någonstans så måste de se ditt förflutna, i alla fall yrkesmässigt.  När man känner att man måste radera nio år av sitt yrkesliv, hur gör man då? Man kommer ju få en fråga om vad jag gjorde dessa nio år om man lämnar det fältet tomt.

De åren gav mig så mycket innan allt hände, jag fick verkligen mycket kött på benen där. Jag hade mycket ansvar och lärde mig otroliga saker. Fick åka till spännande länder och lära mig nya saker, träffa intressanta människor och jag tog för mig väldigt mycket. Dem referenserna hade varit fina, men det finns inte en enda som skulle kunna intyga att jag vigde mitt liv dit. Knappt gästerna vill veta av en i dagens läge. Det gör mig väldigt ledsen och sorgsen.

Ledsen av att jag har svikit så många människor vid min sida. Ledsen att jag förlorade så många vänner. Ledsen att deras bild av mig totalförändrades. Ledsen över att misstron till mig alltid kommer ligga som ett grått moln.

Den där jobbiga klumpen som kan täppa till i halsen är ren och skär ledsamhet.

Glädjen

Ibland känner man sig oförskämt glad och lycklig. Nästan som att man inte borde vara det, eller är värd det.

Kan inte riktigt sätta fingret på när det händer, men man känner sig näsan berusad, onykter men även ovanligt skärpt. Allt går lite lättare dessa dagar, det är inte så mycket som kan få ner en upp i från molnen.

Ruset hittar man i lyckan av att familjen finns vid din sida, vännerna ringer eller skriver till just dig. Man har tak över huvudet och kan ge barnen mat. Man kan gå ut och känna friheten under fötterna. Man kan titta sig i spegeln och säga att man är en ”bit på vägen”. Vägen som ska ta dig en visserligen inte förutsägbar väg, men som du vet nu baseras på dina handlingar och värderingar. Vägen blir på så sätt klarare men mystiken av att aldrig veta är alltid kvar.

Glädjen av att man kan ”fixa” till det på det sättet som gjorde att du fick otroligt mycket erfarenhet och livet tillbaka.

Jag lever med folk runt omkring mig som älskar mig. Älskar mig för att jag är jag. Kan vara med mig i vått och torrt. Även när man är glad eller ledsen, rolig eller tråkig, pigg eller trött. Är där för dig om du vill prata konstant, eller bara respekterar de stunder du  vill vara själv. Vänner och familj ställer upp och även du för dem. Livet är inte spikrakt, och dom som har insett det, de är bra människor.

Låter som man välter sig själv i egosaltet, fast jag tycker fler människor ska stanna upp och titta på vad man har i livet för tillfället. För att inse att man har det väldigt bra som man har det utan att gapa efter mer. För det är när du gapar efter mer som du oftast mister hela stycket. Och det stycket som visar sig bara vara toppen på isberget, blir din värsta mardröm då du inser att det inte finns något slut på det under ytan.

Ta vara på vad ni har och vårda det.

Ilskan

Det är svårt att uttrycka sig på rätt sätt. Det är svårt att veta ibland varför just en viss känsla dyker upp i somliga situationer.

Jag vet när jag skulle visa och lära min äldsta son hur man känner känslor. Eller hur känslor ser ut. Oftast är det lättast att visa hur dem ser ut. Så som glad, arg, ledsen eller förvånad. Man visar med ett stor leende när man är glad, man hänger med munnen och snyftar när man är ledsen och när man är arg så rynkar man pannan så att ögonbrynen faller ner över ögonen.

Men den där ilskan som finns inom en, den som inte riktigt går att beskriva. Den som kan bubbla upp när man hör någons namn, eller att folk inte har reagerat eller ännu värre agerat. Eller som den ilskan som kryper ut i varenda cell och ven i kroppen och gör att ansiktet ser densamma ut, men inombords ryser du till och känner en väldigt stor obehagskänsla av det obekanta mörka blodet som sprider sig i hela kroppen. Ilskan går inte att ta på eller se, den är ond och självisk.

Den kan komma fram i situationer, i nuet som hänger på någon annans beteende, hur någon annan sa eller tänker. Vilket man måste lägga åt sidan för att säga till sig själv att det är inte deras jobb att hantera din situation.

Jag kan inte belasta andra människor hur de agera eller reagera i en situation som jag inte ens är delaktig i. Den enda delaktighet som jag har är att ingen pratar om mig, med mig eller för mig.

Det kan vara tufft att inse sin nya plats i ledet.

Ilskan kan tyvärr ta över så mycket så du förlorar ditt bättre omdöme. Din klarhet till att tänka klart försvinner bakom det mörka och onda.

Om möjlighet finns så måste man, tänka runt om situationen, gärna i och bredvid också. Sitta ner och andas och analysera. Då blir inte ilskan lika stark nästa gång.

En annorlunda väg……

En gång i livet har jag åkt på en bergssafari på Gran Canaria. Det var en nära döden upplevelse. Bilen var gammal och skraltig och vägen var trång, smal och väldigt högt upp. Nedanför fanns det bara ett stup rakt ner, inga räcken, inga livlinor. Fritt fall om bilens hjul hade åkt över vägens bana. Chauffören körde väldigt fort och var mycket äventyrslysten. Vägen var täckt med lösgrus.

Men när vi vände ner hemåt så körde vi harmoniskt på en asfalterad väg genom mysiga byar, gjorde ett stopp på ett gemytligt fik och sedan fortsatte vi ner genom en lummig skön terräng.

Ja vad ska man säga.

Gjorde denna färd en gång till senare i livet, men den upptäckten kom först nu.

För många är det nog bara just en bergssafari, men för andra så förstår man att nästa gång så sätter man sig inte i den bilen utan tar den andra, säkra vägen upp om man nu nödvändigtvis måste upp. Valen blir annorlunda och mer genomtänkta. Man vågar fast på rätt sätt. Ett annat sätt.