År 5

År 5. Jag gick genom staden för att leverera en vara till ett företag. Jag kom på mig själv gå mitt i gatan med huvudet högt upp och tittade till och med på människorna som jag mötte. Några gamla bekanta och många nya från mitt arbete. Tittade upp hälsade, nickade och log mot dem jag mötte. Stannade upp och småpratade.

Levererade rakryggad och log. Vände om och var nöjd.

När jag kom hem den dagen så reflekterade jag mycket, vet inte varför. För det har jag faktiskt inte gjort på länge.

Jag kände att jag var tillbaka.

Jag hade hållit mig ifrån husväggarna, jag hade valt annat än gråa kläder som gjort att man smälte in i gatan. Jag hade tittat upp istället för att räkna gatstenarna. Jag hade hälsat, lett och pratat med människor. Och det som kändes allra bäst. Jag var bekväm.

Jag kände att jag hade samma rätt som andra att gå gatan upp och ner, jag ville göra om det igen. Det var härligt!

Oavsett vem som hade kommit så tror jag att jag hade kommit på hur jag skulle göra, hur jag skulle bemöta, hur jag skulle agera. Istället för att känna skam och ovärdighet.

Svårt att förklara för folk som tro att man påbörja sin resa tillbaka redan dagen efter, dagen efter sitt livs misstag. Det är 5 år sedan nu och fortfarande så känns vissa saker svåra att göra, men en befrielse när man genomfört dem. man kan påbörja sin egen resa dagen efter. Med sig själv och sina närmaste. Men resan tillbaka med att träffa andra, med att gå rakryggad, med att prata med ”främmande”. Den börjar långt senare. Den börjar när man har hittat sig själv och vet vad man kan & klarar av.

Snart klar!

Times fly…..

Tiden kan gå…. tiden kan stanna upp… tiden kan backa.

Tiden går när allt flyter på, när jobb, dagishämtning, inköp och planering av livspusslet ska gå ihop. Tiden kan gå fort då.

Tiden kan stanna upp när det oväntade händer, när något tas ifrån dig på ett obehagligt sätt. När du valde en snabb väg bort när tiden gick för fort. Då man oftast kastas tillbaka till vägskälet. Där du sitter en stund och tänker igenom vad som egentligen är viktigt för just dig. Tiden stannar upp en stund.

Tiden kan backa tillbaka på minnen och dina föregående livsval. Tiden har gjort ett annorlunda ljus på det som har varit än vad du kommer ihåg. Man kan stanna kvar en stund men bara för att ta fram de bra sakerna som gjorde dig till den personen som idag står här med ett nytt ljus och ett nytt perspektiv. Och med en ny tid, som du bättre kan reglera hastigheten på. Eftersom du vet vad som kan hända och vad som är viktigt!

Ta vara på tiden!

”Notis”

Visst är det bra när någon säger ifrån! Kanske det som behövs att en programledare eller någon som har ljuset på sig ska yttra sig en extra gång för att de stora medieföretagen ska förstå allvaret. Men jag har läst och hört så många människor som vädjar och ber om att slippa reklam och diverse påminnelser om ytligare en drog som bara växer utan att någon tänker eller försöker hejda den. ”Vanliga människor” som skriver till de stora och mest inflytelserika tidningar/webbsidor och sociala medier om deras tragiska historier och möten med denna värld som inte kan acceptera ett slut. De får inget gehör. Flytta rampljuset, flytta det till dem som har gått igenom skiten eller är anhöriga till detta och lyssna på ren fakta. Dessa människor vet vad de pratar om och kan med facit i hand berätta och förstå, något som verka vilja ligga väldigt långt in i framtiden. Denna drog genererar så mycket pengar så inte ens Sveriges rike kan stå emot dess frestelser. Säger bara det, lyssna på dem som vet! Försök att skydda det som kan skyddas innan det eskalera ännu mer. ( om det nu kan det)

Under ytan…

Den som står bredvid, kan aldrig känna eller veta hur det är att vara mitt i. Oavsett hur mycket du än försöker eller tro dig veta genom utbildningar, ett stort hjärta eller sunt förnuft, så kommer du inte i närheten av den drabbades erfarenhet.

Jag kan inte beskriva med ord hur jag har känt mig den sista tiden. Egentligen har jag inte velat skriva alls, men det är så befriande.

Om jag ska förtydliga denna bloggs betydelse så är det för att bearbeta MINA känslor och MINA upplevelser samt MITT största misstag i livet. Om man tycker att jag är egoistisk eller välter min själv i ömkan, har man ett val som alla andra och i så fall så råder jag er till att sluta läsa!

Jag har fått ett brev, ett brev till! Ett straff som jag inte hade räknat med. En sak som jag inte trodde va sann.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara detta. Men när man försöker att vända ut och in på sin personlighet, sitt utseende och sitt sätt att agera och samtala. När man verkligen renskrapa ytorna för att hitta vem du egentligen är eller vem du har varit. Man gräver djupt, för att försöka hitta sig själv, sin känsla. Man börjar sakta hitta tillbaka, hitta bilden igen. Bygger sakta men säkert upp ett ganska bra innehåll. Du har nu fått en betydligt bättre bild om vem du är och har varit. Men det tog tid, nästan tre år.

Men så när brevet kom så raserades min framgång, min uppbyggnad. Landskapet som började ta form, överskuggades plötsligt. Jag hamnade under den stora frågan igen?

– Vem är jag? Och vem har jag varit?

Jag orkade inte lyfta den frågan igen, inte just nu. Snälla, jag har ingen sådan ork!

Jag har tydligen varit en sämre människa än vad jag trodde. Jag började om igen, började leta, renskrapa, tvätta och kanske kan jag sy ihop igen. Men jag har inte orken att hela tiden dras ner igen, dras tio steg tillbaka. Hur ska man orka att börja om igen. Hon va min vän.

Som ett brev på posten…..

Luften har gått ur, vet inte hur eller varför jag ska skriva. Ibland så lever man nog i en extra bubbla, men när båda sprack så började jag frysa så oerhört mycket.

Jag få återkomma när jag har hittat värmen.

Ledsamheten

Mitt i glädjeruset så kom den där kalla vinden igen, vinden som nästan smäller till dig i ansiktet, men med alldeles lagom kraft så du inte far iväg allt för långt in i dina drömmar. Drömmar som handlar om ett liv.

Ledsamheten slår till när man sitter och tänker sig bortom allt vad man har gjort till vad man skulle vilja göra egentligen. Men med ett register som kommer hindra mig i många åtagande framöver, och i många år. Face the fact jag kan inte ens förnya mitt telefonabonnemang, jag kan inte ens ansöka om ett poängkort till ica. Man slås ganska hårt i backen när tankarna kommer till en.

Människor säger att man aldrig ska blicka bakåt, man ska bara se framåt. Men tyvärr är verkligheten inte så, man tittar bara bakåt i en jobbansökan. Så fort du ska söka ett arbete någonstans så måste de se ditt förflutna, i alla fall yrkesmässigt.  När man känner att man måste radera nio år av sitt yrkesliv, hur gör man då? Man kommer ju få en fråga om vad jag gjorde dessa nio år om man lämnar det fältet tomt.

De åren gav mig så mycket innan allt hände, jag fick verkligen mycket kött på benen där. Jag hade mycket ansvar och lärde mig otroliga saker. Fick åka till spännande länder och lära mig nya saker, träffa intressanta människor och jag tog för mig väldigt mycket. Dem referenserna hade varit fina, men det finns inte en enda som skulle kunna intyga att jag vigde mitt liv dit. Knappt gästerna vill veta av en i dagens läge. Det gör mig väldigt ledsen och sorgsen.

Ledsen av att jag har svikit så många människor vid min sida. Ledsen att jag förlorade så många vänner. Ledsen att deras bild av mig totalförändrades. Ledsen över att misstron till mig alltid kommer ligga som ett grått moln.

Den där jobbiga klumpen som kan täppa till i halsen är ren och skär ledsamhet.

Glädjen

Ibland känner man sig oförskämt glad och lycklig. Nästan som att man inte borde vara det, eller är värd det.

Kan inte riktigt sätta fingret på när det händer, men man känner sig näsan berusad, onykter men även ovanligt skärpt. Allt går lite lättare dessa dagar, det är inte så mycket som kan få ner en upp i från molnen.

Ruset hittar man i lyckan av att familjen finns vid din sida, vännerna ringer eller skriver till just dig. Man har tak över huvudet och kan ge barnen mat. Man kan gå ut och känna friheten under fötterna. Man kan titta sig i spegeln och säga att man är en ”bit på vägen”. Vägen som ska ta dig en visserligen inte förutsägbar väg, men som du vet nu baseras på dina handlingar och värderingar. Vägen blir på så sätt klarare men mystiken av att aldrig veta är alltid kvar.

Glädjen av att man kan ”fixa” till det på det sättet som gjorde att du fick otroligt mycket erfarenhet och livet tillbaka.

Jag lever med folk runt omkring mig som älskar mig. Älskar mig för att jag är jag. Kan vara med mig i vått och torrt. Även när man är glad eller ledsen, rolig eller tråkig, pigg eller trött. Är där för dig om du vill prata konstant, eller bara respekterar de stunder du  vill vara själv. Vänner och familj ställer upp och även du för dem. Livet är inte spikrakt, och dom som har insett det, de är bra människor.

Låter som man välter sig själv i egosaltet, fast jag tycker fler människor ska stanna upp och titta på vad man har i livet för tillfället. För att inse att man har det väldigt bra som man har det utan att gapa efter mer. För det är när du gapar efter mer som du oftast mister hela stycket. Och det stycket som visar sig bara vara toppen på isberget, blir din värsta mardröm då du inser att det inte finns något slut på det under ytan.

Ta vara på vad ni har och vårda det.

Ilskan

Det är svårt att uttrycka sig på rätt sätt. Det är svårt att veta ibland varför just en viss känsla dyker upp i somliga situationer.

Jag vet när jag skulle visa och lära min äldsta son hur man känner känslor. Eller hur känslor ser ut. Oftast är det lättast att visa hur dem ser ut. Så som glad, arg, ledsen eller förvånad. Man visar med ett stor leende när man är glad, man hänger med munnen och snyftar när man är ledsen och när man är arg så rynkar man pannan så att ögonbrynen faller ner över ögonen.

Men den där ilskan som finns inom en, den som inte riktigt går att beskriva. Den som kan bubbla upp när man hör någons namn, eller att folk inte har reagerat eller ännu värre agerat. Eller som den ilskan som kryper ut i varenda cell och ven i kroppen och gör att ansiktet ser densamma ut, men inombords ryser du till och känner en väldigt stor obehagskänsla av det obekanta mörka blodet som sprider sig i hela kroppen. Ilskan går inte att ta på eller se, den är ond och självisk.

Den kan komma fram i situationer, i nuet som hänger på någon annans beteende, hur någon annan sa eller tänker. Vilket man måste lägga åt sidan för att säga till sig själv att det är inte deras jobb att hantera din situation.

Jag kan inte belasta andra människor hur de agera eller reagera i en situation som jag inte ens är delaktig i. Den enda delaktighet som jag har är att ingen pratar om mig, med mig eller för mig.

Det kan vara tufft att inse sin nya plats i ledet.

Ilskan kan tyvärr ta över så mycket så du förlorar ditt bättre omdöme. Din klarhet till att tänka klart försvinner bakom det mörka och onda.

Om möjlighet finns så måste man, tänka runt om situationen, gärna i och bredvid också. Sitta ner och andas och analysera. Då blir inte ilskan lika stark nästa gång.

En annorlunda väg……

En gång i livet har jag åkt på en bergssafari på Gran Canaria. Det var en nära döden upplevelse. Bilen var gammal och skraltig och vägen var trång, smal och väldigt högt upp. Nedanför fanns det bara ett stup rakt ner, inga räcken, inga livlinor. Fritt fall om bilens hjul hade åkt över vägens bana. Chauffören körde väldigt fort och var mycket äventyrslysten. Vägen var täckt med lösgrus.

Men när vi vände ner hemåt så körde vi harmoniskt på en asfalterad väg genom mysiga byar, gjorde ett stopp på ett gemytligt fik och sedan fortsatte vi ner genom en lummig skön terräng.

Ja vad ska man säga.

Gjorde denna färd en gång till senare i livet, men den upptäckten kom först nu.

För många är det nog bara just en bergssafari, men för andra så förstår man att nästa gång så sätter man sig inte i den bilen utan tar den andra, säkra vägen upp om man nu nödvändigtvis måste upp. Valen blir annorlunda och mer genomtänkta. Man vågar fast på rätt sätt. Ett annat sätt.

Svart eller vitt…..

I detta nu så mår jag bra. Jag har min familj som aldrig svek mig. Fast att jag svek dem. Jag har ett arbete, även ett annat jobberbjudande (även att dom vet min historia) som jag ska fundera på tills min mammaledighet är över. Jag kan köpa mat till mina barn. Jag kan gå upp på morgonen och känna mig pigg i kroppen. Ingen yttre smärta. Man ska vara glad för det, man ska vara väldigt glad för det.

Min inre smärta har sakta men säkert börjat att försvinna. Den luckras upp mer och mer för varje dag.

Ångesten av att förlorat vännerna är det största som är kvar, men jag börja inse mer och mer att det är nog inga bra vänner om man vänder ryggen till då man behöver dom som mest.

Men trycket över bröstet verkar ta god tid på sig. För fortfarande ältar jag det varje dag, varför? Varför ser dom inte det svarta hålet som tog mig så långt ner så jag inte längre kände marken, tappade fotfästet och hittade ingen väg upp.

Varför ser dom bara jag som roffade åt mig det svarta hålet och vinklade och vred på det tills det bara skulle passa mig och ingen annan. Och att jag skulle skylla allt på någon annan.

Jag var kapabel till mycket men inte ens då kom jag på tanken att skylla över min frustration och dumhet på någon annan.

Vad är det som få dom att se det?