Ja, nu var det ett tag sedan. Jag vet inte vad som hände, tiden gick.
Jag har arbetat lite extra i sommar på min svågers fik. Väldigt roligt att komma ut och bemöta människor i alla dess nyanser. Glada, ledsna, arga, vissa med sitt påklistrade leende om att” allt är så bra som jag skriver på facebook” andra med en helt annan verklighets bild i ögonen om att livet faktiskt kan gå neråt ibland. Det viktigaste är bara hur man tar sig upp igen. Sådan människor imponerar på mig, de som vågar visa att de också har stött på ner gångar. Många där ute vill inte visa detta, och allra minst prata om det. Jag är också lite sån tror jag. Jag önskar när jag står där och pratar att saker aldrig hade hänt, fortfarande. Jag tror att när man kommer över den trösklen om att man har gjort fel, men jag gjorde något av det eller att jag kan inte gå tillbaka om göra något ogjort utan att hitta balansen med det oönskade med själva livet. Och försöka hitta det positiva att jag kom vidare, att jag kunde tar mig ur det själv. Det måste ändå vara väldigt starkt.
Men rädslan är stor.
Rädslan är stor nu när jag ska söka jobb och jag har redan sökt några, men jag är rädd för att berätta sanningen. jag är rädd att de kommer neka mig när de få reda på sanningen. I ena stunden så känner jag att jag vill vara stark och pålitlig, inte gömma något. Utan vara ärlig från början, men är så rädd för att få avslag. För att de ska komma fler frågor till exempel -Hur skulderna uppkom?
Men enligt myndigheter så har jag inte några skyldigheter att berätta för dem, inte ens att jag har skulder. Det sker automatiskt.
Men det är väl mitt ego som blir skadats mest.
Livets Lott 