Bara ibland…..

Ibland blir man omsprungen. Omsprungen av det förflutna som viftar till i ansiktet på dig. Att jag förlorade många som jag tyckte om, några som var kallade vänner. Känns olustigt och en tyngd som blir påmind om att den finns kvar i bröstet. På väg tillbaka så tar det förflutna med sig möjligheterna till en karriär som jag kämpar för att hålla kvar, försöker hålla hårt i en tro på mig själv. Sen försvinner det förflutna runt hörnet och jag känner mig lugn igen. Denna gången behöll jag min tro på mig själv, jag har den i handen.

Fel stol….

Ja, ibland finns inte känslan där, känslan av att skriva. Men nog har det hänt saker.

Jag blev dömd till samhällstjänst. Jag var i möte med min handledare på kriminalvården. Bara känslan av att sitta där och välja vad som skulle passa mig bäst, vad som va det mest tänkbara att göra. Känslan var tung och obekväm, jag grät. Jag kunde inte sluta, han förstod inte varför jag grät.  Jag kanske inte heller hade förstått om jag hade suttit i hans stol. Detta var en lindrig bestraffning. 

Men den var nog så stark för mig. Jag kände mig vara på en sån fruktansvärd fel plats i livet och på helt fel stol. Känslan av att verkligheten knackar dig ytterligare en gång på axeln för att påminna dig om att den hann ifatt dig,  gjorde det omöjligt att hålla igen tårarna.

Men en plats fick jag och jag skulle köra parallellt med mitt jobb för att slippa bli av med min inkomst. Hade inte råd med det. Så vi gjorde ett schema och det skulle bli intensivt för mig och min familj. Men igenom skulle jag. Igenom till varje pris. 

Viljan var hos mig, viljan var stark!