Varför just nu!??

När man tror att allt skulle kännas bättre, att oron i kroppen skulle sakta men säkert dala ut. 

Jag har jobbat i en månad nu och känner att jag inte gör nytta, jag gör inget bra, jag trivs inte. Jag trivs inte med mig själv. Tycker inte om att man faller tillbaka på ruta ett, att man börjar om. Vissa saker vill jag inte ens komma i närheten av, de sakerna som tillhör det förflutna, de som inte längre tillhör mig. 

Jag vet att det är bara är jag som kan ändra på det, det är bara jag som kan förändra mitt liv till utseende. 

Och livet är alldeles för kort för att vänta på att något trillar ner från himlen.

Sömnbrist

En stämpel är svår att tvätta bort.

I en tid av en konstig anledning har jag gått och trott att den var svag och obetydlig. Men ju starkare jag blir inombords ju mer frågor jag vågar att ställa, ju fler obehagliga sanningar kommer fram. Att mina nya kollegor får passa sig för att jag jobbar med dem. Denna person tror verkligen att jag skulle kunna göra om det om och om igen. 

Det gjorde så ont i mig när jag fick höra, och styrkan som jag hade byggt upp, försvann och jag blev så orkeslös att jag hade svårt att hålla uppe kaffekoppen. 

Personen som säger det är iskall, men jag vet inte om det är kallare att veta att det sitter ytterligare en person bredvid och säger igenting. Absolut ingenting. 

Med de tankarna så finns det nog ingen chans för mig att någonsin tro att vi kommer kunna prata igen. Att en förståelse kan träda i kraft. 

Livet har andra vägar som leder framåt och då är det dags att släppa det som bara dra dig bakåt. Även om det är vänner. 

#livet

Life goes on

Life goes on….. jag har fått ett jobb. Jag har fått ett jobb på en restaurang. Jag har fått en chans till, den chansen som höll på att tappa min hand för bara tre veckor sedan. Den greppade tag i mig igen och höll mig kvar. Jag har fått ett jobb, där de vet att jag har ett förflutet som så många andra. Men jag fick en chans i alla fall. 

Jag fick hjälp, ganska mycket hjälp. En vän som rekommenderade mig. Jag är otroligt tacksam. Det var en väldigt stor sten som släppte från mitt bröst, en tyngd om att inte kunna försörja sin familj blev mjukare och formbar helt plötsligt. På bara några timmar så förändrades allt. Man började känna sig behövd igen, man kan känna på det sociala igen, man börjar tillhöra ett gäng, ett gäng som behövs.

Känslan är stor, känslan är viktig för individen. Känslan man ska komma ihåg och förvalta väl och det viktigaste av allt: -Aldrig ta den för givet!!