Framåt eller bakåt?

Spelmissbruk har funnits väldigt, väldigt länge, precis som andra missbruk. Eftersom människan har funnits väldigt, väldigt länge. 

Men det är nu det börjar ta fart. Att annonsera  helsida i tidningar, långa reklampauser med spel, långa inslag med lånbolagens utbud om hur du kan låna ihop till ditt missbruk på bästa sändningstid i tv. I helgen hittade jag till och med en egen liten bilag inuti den vanliga tidningen, som förklarade sida efter sida hur du eventuellt kan vinna och intervjuer med bara de som har vunnit,( om nu dessa människor ens finns. ) 

 Tragiskt att vi inte har kommit längre i detta avlånga land. Landet lagom, där lagom förlorade sin rätt om man tittar på tv, lyssnar på radion eller läser tidningen. 

Det borde vara tvärtom. 

Långt borta….

Förde jag alla andra närmare varandra och placerade mig själv ännu längre bort? 

Tror det blev så tyvärr, men det kan man kanske hämta tillbaka avståndet emellan. Hoppas det, kanske hos vissa i alla fall. 

Oj, ursäkta det var bara lilla jag.

Den där tryckande och brännande känslan i bröstet som uppstår när människor som nästan spang ifatt dig på stan innan för att säga -hej! Gömmer sig istället nu bakom hyllorna på lokal butiken för att med en hes ovilja i rösten tvingas säga -hej! 

Eller när mötet blir oundviklig då vägarna måste mötas och deras kropp skriker efter en flyktväg, men den enda som finns är den väg som måste passera förbi mig. Man kan se hur de nästan blir böjda i kroppen för att komma längre ifrån. Precis som man skulle bära på en smitta.

Man känner sig så liten och så otroligt meningslös. Fruktansvärd känsla som sitter i väldigt länge. Och jag förstår om andra har denna känsla, och att man hellre undviker staden och blir mer instängd.