Min Prins.

Jag gick över tiden. Nästan 2 veckor. De skulle sätta igång mig på fredagen.

Vi var bjudna på kalas, min systers sambo fyllde år. Min syster var beräknad dagen innan mig, men det var hennes andra barn så hon fick en vecka tidigt istället. En liten pojke fick de! Lycka!

Det sägs att när man är höggravid och håller i någon annans barn så ska det trigga igång hormonerna hos den blivande mamman. Jag vet inte, det kanske är så. För detta var på en lördag och på kvällen när vi kommer hem så börjar det kännas konstigt i magen. Men vi gick och la oss som vanligt, men jag kunde inte sova. Det kändes som att jag behövde gå och på toaletten hela tiden. Men det kom aldrig någonting. Det krampade på rätt bra, men min sambo sa att det var för lång tid emellan. Jag sov inte mycket alls och på morgon så ringde jag in. Vi fick komma in, men jag var inte öppen så mycket och det var för lång tid emellan värkarna så vi fick åka hem igen.

Jag våndas verkligen hela måndagen, det gjorde så frukansvärt ont så jag visste inte hur jag skulle bete mig. Jag kunde knappt ligga ner, jag kunde verkligen inte sitta. Men jag kunde stå och böja mig lite framåt, det kändes bäst. Jag duschade mycket, det var det skönaste, skulle kunna stå där hela tiden. Det blev sömnlöst den natten också. Och på tisdagen så bara skriker jag ut att nu måste de tar in mig. Jag orkar inte mer.

Vi får komma in igen. Men jag är inte öppen nog. Men (tack gode gud) för att jag hade så ont så skriver de in mig.

Jag tänkte och ville helst inte ha några bedövnings medel mer än lustgas. Men man vet inte så mycket innan man är där, innan man är i verkligheten. Jag började med akupunktur, aldrig varit min grej. Och jag kan inte säga om det hjälpte något, lite slappnade man av och då försvann smärtan en aning. Sen fick jag bada om jag vill? det ville jag jätte gärna,helst duscha. Men en duschslang fick jag i alla fall. Det gick bra ett tag, men sen var det kört det också. Sen började den obeskrivliga smärtan fram till sena natten. Och på vägen så gick jag helst plötsligt tillbaka från att vara öppen nästan 9 cm till nästan 6 cm. Hur är det ens möjligt? Kanske för att kroppen var tvungen att återhämta sig lite, jag vet inte ens hur den orkade i nästan 3 dygn utan mat och sömn.

Men sent på natten så tittade min lilla prins ut. Min finaste prins. Jag fick upp honom på bröstet och där, där förändrades mitt liv.

 

Ana lys era.

Det är konstigt hur man kan vrida och vända på saker så de blir negativa för en själv.

Eller är det så att det första man tänker och tror är det rätta?

Idag känner jag lyckoruset igen. Jag vet inte varför det kommer upp ibland, men det är en härlig känsla. Jag är lycklig trots allt som har hänt. Jag finner ro dessa dagar, tycker att det flyter på. Det nästan pirrar i magen, precis som något är på gång.

Jag träffade en vän igår. En vän som jag har känt att avståndet mellan oss har vuxit. Vi har verkligen varit nära i tolv år och det är minnen för livet. Vi har haft så frukansvärt roligt ihop. Men jag har känt vissa vibbar om att det inte är bra.

Jag vet att vi är på olika plan i livet, och där gör det saker svårare. Det är inte alltid det matchar.

Men när man känner att något inte känns rätt eller att det är något som trycker hos en så har jag verkligen lärt mg nu att ta upp det med en gång. Fråga hellre en gång för mycket än en gång för lite. Visst du kan få ett konstigt svar, men det har i alla fall gjort rent hus hos dig själv.

Jag var aldrig den personen som tyckte eller tänkte på vad jag hade sagt eller gjort innan. (kanske inte är så bra heller) men jag tog det med en klackspark.- Oj, nä men det var inte så jag menade. Eller -ja ja det löser sig.

Efter detta hade hänt så var det precis tvärtom, och absolut om jag träffade nya människor. När jag kom hem så kunde jag ligga och analysera hela samtalet. Jag gick igenom hur jag hade sagt vissa saker , i vilken ordning, och om jag hade låtit positiv eller negativ. En gång skickade jag ett ursäkts sms till en kompis för jag hade analyserat fram att jag inte hade sagt god morgon först, utan bara börjat prata. Jag var så rädd för att göra fel, för att felen skulle bli dubbelt så stora om jag gjorde dem eller om någon annan hade gjort dem.

Hon hade inte ens reflekterat över det och bara-Va! det gjorde du väl? eller?

Tänk vad olika man tänker.

 

Nästan där….

Jag var planerad att ha barn till slutet av juli. Jag gick upp mycket i vikt, mycket mer än vad barnmorskan sa åt mig att göra. Men det kan man aldrig riktigt styra över, stoppade inte i mig mer än vanligt. Men jag är den typen av person som samlade på mig mycket. Förmodligen så behövde den lilla krabaten det.

Jag blev kallad till ett advokat möte i nästan samma veva som jag skulle föda, med stor glädje ringde de och sa att de fick skjuta upp mötet, eftersom de hade inte haft något förhör med min chef än på polisen. Pustade ut otroligt mycket efter det beskedet. Jag nämnde att jag skulle ha barn nu i samma sväng, men svaret blev så ointressant så jag hade lika gärna kunnat säga att mina strumpor är vita. Då insåg jag att den som bryr sig om hur mitt tillstånd är, den som ville ha en något sånär normal tid innan förlossningen var bara jag själv. Jag visste inte ens hur det skulle kännas? när skulle jag veta när det var dags? Det var trots allt första graviditeten för mig och min första förlossning väntade. Vet inte om det var bra eller dåligt att jag inte hade hunnit tänka så mycket på just förlossningen. Brevet som man skulle skriva innan, vet jag att jag hade skrivit att jag vill ta det som det kommer. För jag visste inte hur det skulle kännas eller hur det skulle vara.

Jag gick alldeles för länge och trodde att folk skulle ha mer förståelse att jag faktiskt bar på ett barn i samma veva som allt hände. Men den förståelsen hade bara jag själv, det var ingen ursäkt att slippa ett förhör som jag ett tag trodde. Du kan väl ta dig till en stationen eller kan du inte gå? Det var aldrig några problem med det fysiska utan mer med det psykiska. Att från att få brevet att bli kallad till förhör tills dess att dagen ska träda i kraft, då du ska vara där. Så försvinner sov timmar, du få problem med maten och det snurrar alldeles för mycket i huvudet om vad som kommer sägas eller vad man ska säga själv? Huvud bryna sätter sig oftast nere i magen. Stressrelaterat.

Men i slutändan så är det jag som ställde till det från början och då få jag räkna med resultatet själv.

 

Det började närma sig nu…….

 

 

Droppen

Dagarna gick åt till att kolla  förslag eller möjligheter på att komma ur mitt hav av lån. Det fanns inte så mycket att välja på.

Har ni hört reklamen på radion? Där de säger att även du som har svårt att få lån kan vi hjälpa? Bluestep är ett prakt exempel på detta.” Vi som hjälper dig då banken säger nej”. Jag vet inte varför banken skulle  säga nej till en person som inte har några UC förfrågningar, som inte har några skulder och som har en inkomst. Varför skulle en bank säga nej där? 

Men det är precis de kraven som man måste ha om man ska få hjälp på bluestep tillexempel. Så vad är skillnaden, jo det är högre ränta på bluestep. Så då skulle mitt förslag vara att gå till en riktig bank istället för alla bluff företag som existera överallt, och det mest pinsamma är att det är fritt för dem  att göra reklam mellan nyheterna och vädret på tv på bästa sändningstid för att se hur många som faller i fällan. Förmodligen väldigt många som sitter i en knipa och försöker lösa det på bästa sätt utan att någon ska få reda på någonting. Och det är klart man nappar på allt man ser som man tror sig är en utväg.

Och det som är ännu mer sorligt är att ju senare kvällen blir ju mer varvar reklamen mellan spelbolagen och lånebolagen.

En kväll när jag satt och tittade på tvn så var det först reklam för ett spelbolag sen efter den så kom det hur du kunde ta ett snabblån och sen efter det ytterligare ett spelbolag och där slängde de med några kändisar så fler känner att det är ok att spela. Och efter detta mer lånebolag om hur du kan få en större summa pengar utan krav. Och detta är tydligen okej.

Tänk om varannan reklam bestod av alkohol. Och efter den ett bra sätt att skaffa pengar till att köpa den.

Du får inte ens sälja två för en i alkoholväg. (inte i denna regionen i alla fall), om folk frågar efter en 4cl drink så få du aldrig försöka sälja på någon 6cl. Varför? jo, för att alkohol är skadligt, skadligt för din hälsa och folk i din omgivning. Men du få göra reklam för spel.   Där den största lockelsen är att om du sätter in 100kr så får du 500kr att spela för. Varför får man göra det? jo för att folk har inte kommit på att det är skadligt för din hälsa och folk i din omgivning än. Folk pratar inte om ett spelmissbruk, det är ingen som skulle stå emot dessa stora pengar som spelbolagen gör och får för att köpa sig den tiden i tvn. Så tills dess är det fritt fram att visa så många reklamer som helst, och mest kvällstid då psyket är som allra mottagligast. Och jag kan lova dig att det finns många därute som är ute efter just det ruset.

 

Värd ett värde….

Allt är så vackert när våren välkomnas försiktigt, när träden blygsamt börja finna sig i sina gröna dräkter. När blommorna vecklar ut sig för att hitta ljus. Allt vaknar upp. Allt blir så vackert igen.

Man missar de otroliga övergångarna i våra fina årstider, man missar när dag blir kväll, man missar tiden så otroligt mycket när man stänger in sig. När man letar efter sig själv, det är då det händer utanför.

Man försöker hitta ut ur bubblan, man försöker att hitta en utväg snabbt, men ju snabbare du tror dig finna vägen ut, ju fortare och längre in kommer du.

Jag försökte den sommaren att ta det lugnt, att jag kunde inte göra mera än att ta hand om mig själv och min mage. Försökte hitta det mysiga och fina med att vara gravid, ville känna samma känsla som andra sa att de kände sig som gravida. Förväntansfulla med längtan.

Jag var så otroligt lycklig över att jag hade ett barn i magen som verkade må bra. Jag var så otroligt lycklig som hade en helt underbar sambo som stöttade mig i allt. Det som jag inte just då kunde tillåta mig själv var att känna mig lycklig. Inte efter allt som jag hade ställt till med. Jag förtjänade inte det.

Jag kunde känna att om jag går i trasiga kläder och ser ledsen ut så vet folk att jag inte har unnat mig i alla fall för synderna som jag har begått. Men om jag klär på mig  fina kläder så ser folk säkert ner på mig och tycker mer illa om mig än vad de redan gör. Och förstår nog att jag har unnat mig. Jag ville ha en förklaring till varje klädesplagg i fall folk frågade mig, -vart jag hade köpt dem! Är den tröjan ny??  Jag hade köpt kläderna innan allt hände! Kände skam om mina närmaste frågade om jag hade köpt nya kläder. Jag var inte värd nya kläder. Bara en sådan sak gjorde att jag drog mig för att gå ut bland folk. Jag hade ingen förklaring till folk om de frågade, jag hade inga svar för jag letade efter svaren själv.

Jag satt hemma i ungefär 6 månader.

Men vem visste egentligen?!

 

 

Städa bort tankarna…..

Det var en tuff period nu ekonomiskt. Jag visste inte vad jag skulle göra med alla mina lån och de bara tickade på. Och det tickar väldigt fort när det gäller blancolån.

Under denna tiden så hittade jag nya saker hos min sambo som jag inte hade sett innan. Han är väldigt positiv. Det kunde vara så illa vissa månader att vi inte hade råd att köpa mat. Men hittade han en sak, bara en liten ljusglimt någonstans så fångade han upp den och omvandlade den till något bra, något som man kunde se fram emot, något man såg som en förändring. Det är jag otroligt glad över, eftersom jag var  den som stängde ner ljusglimten, den som inte såg den alls. Såg bara det negativa, det som inte gick att ändra på. Alltså det som redan var gjort. Allt jag hade gjort.

Jag städade mycket denna perioden, jag kände att det var den ända nyttan jag kunde göra. Jag har alltid tyckt om att ha rent och snyggt runt omkring mig, men detta blev grovstädning nästan varje dag. Porslinsskåp till handduksskåp, ja allt.

Magen växte lite nu. Jag vågade aldrig hoppas. Jag trodde att det skulle hända något eftersom jag hade mått och mådde så dåligt. Men jag tog hand om mig ändå i allt det undermedvetna som smög sig på ofta. Jag ville så gärna hoppas på att allt var bra. Jag tänkte inte låta det tar övertaget, men man kan aldrig styra sina tankar. Jag var nervös inför varje besök hos barnmorskan. Hon frågade en gång om jag mådde bra. – ja nu menar jag psykiskt, sa hon! Ja det tycker jag, stammade jag fram. Jag berättade aldrig för henne. Jag gömde min gravidlycka.

Tiden gick, som den alltid gör. Det började bli sommar.

<!– begin BloggToppLista code –>
<a href=”http://www.bloggtopplista.com/index.php?page=in&id=3357&#8243; title=”bloggar”>
<img src=”http://www.bloggtopplista.com/index.php?page=button&id=3357&#8243; border=”0″ alt=”bloggar” />
</a>
<!– end BloggToppLista code –>
<a href=”http://www.mertrafik.com”>Mer besökare till bloggen</a>

Att komma igen…

Vem skulle vilja anställa mig i två månader? Jag ska ärligt säga att jag inte la 100% på att söka jobb. Min självkänsla var så långt under skosulorna så jag hade nog inte ens kunnat skriva mitt egna CV.

Man måste ha självförtroendet på topp och ha en väldigt stark tro på sin själv när man ska skriva sitt CV eller söka ett jobb. Det man har gjort tidigare blir så litet och obetydligt när man har så låg självkänsla. Allt som du faktiskt ha åstadkommit en gång i tiden ska man vara stolt över och kunna plocka fram och formulera på bästa sätt. Det är inte alla gånger som man klarar av det.

Jag har aldrig varit arbetslös innan detta hände mig, har haft en väldig tur när det gäller just arbete.  Men jag vet nu hur man tänker i en arbetslös situation. Hur man måste vara så alert, leta och söka alla jobb som finns, enligt arbetsförmedlingen. Det är jobbig nog att vakna upp och inse att man inte ha något jobb kvar. Om man har blivit av med det på något konstigt sätt eller att man har fått gå av arbetsbrist. Oftast så  riktar man kritiken mot sig själv och inte mot företaget som faktiskt varslade dig. Jobbig tid och jag kan förstå människor som nästan ger upp också. Tyvärr så handlar det om så mycket mer. Alla som går igenom en arbetslöshet skulle behöva en personlig coach som pushar dig till det som du är bra på, och bara ta fram det bästa bitarna ur din jobbkarriär.

För den dagen kan komma, där allt raserar. Allt som du en gång har byggt upp. Och då gäller det att du hittar din inre coach, för det är inte så många som tycker att du förtjärnar ett jobb i den stunden. Allra minst du själv.

 

Ingemansland

Nu blev det tyst. Verkligheten, vardagen tog över. Just det, den fanns ju också.

Den fanns åtminstone för alla andra. Min vardag var något vriden, eller väldigt vriden. Jag hade inget att återvända till, jag hade inget jobb att gå till när vardagen kom ifatt. Det är i sådana lägen som man gör sig påmind om att man är en vanemänniska.

Jag var inte så van vid att vara hemma, jag var inte så van vid att låtsas att man varje dag hade gjort något vettigt. Jag kände mig fruktansvärt värdelös. Jag var inte till hjälp någonstans. Jag gjorde inget för någon, jag kunde inte ge någon någonting. Jag kände mig som en parasit som bara sög musten ur alla i min närhet. Jag var en belastning för samhället, min sambo, min familj. Hittade inget som jag kände att jag kunde göra, kände mig inte ens förtjänt av att äta. För jag hade inte tjänat ihop några pengar till mat, det var ju inte mina pengar. Jag hade inget att handla för så då kändes det fel att förbruka det som inte var mitt.

Denna perioden var ännu sämre. Att ha vaknat upp och befinna sig i ingemansland är ingen rolig känsla. Ska jag försöka skaffa ett jobb? Vad ska jag göra? Kommer jag få någonsin få ett jobb?

Jag försökte att ta vara på mig själv, jag var ju faktiskt gravid. Det som skulle vara en så underbar känsla, den hade kommit i skymundan. Det kändes som att jag inte var kapabel att ta hand om ett barn. Usch så hemsk man känner sig efteråt men det var känslan just då. Sen ska man inte gå in och googla på saker för man få för sig både det ena och det andra. Men det stod att psykisk ohälsa är värre än om du skulle röka eller dricka under graviditeten. Då kändes det väldigt hopplöst. För undrar om man kunde må sämre än vad jag gjorde då?.  Stackars barn!

Återberätta

Nu kom de tuffaste bitarna. Nu skulle jag berätta för min familj. Nu skulle jag berätta för min mamma. Nu skulle jag berätta för mina vänner, om jag hade några kvar. Nu skulle allt komma fram till alla. Det allra jobbigaste var när jag skulle berätta för min mamma. Jag vet att jag stod på en fotbollsplan i närheten av huset. Jag tror att jag stod där i en timme eller mer innan huvudet hade jobbat färdigt med hur jag skulle berätta. Berätta att hennes dotter hamnat i ett missbruk och begått en brottslig handling. Inte så lätt. Hon har gått igenom mycket nog. Men jag var tvungen, jag kan inte hemlighålla någonting längre. Jag mår bara ännu sämre av det.

Jag vet knappt vad jag sa, det var lite som att hon fick dra ur mig det med att ställa frågor. Jag kunde inte säga allt rakt upp och ner. Det gick bara inte, skam kullen var för hög, jag kom aldrig över den.

Hon är så förstående, hon skäller aldrig. Hon blir nog ledsen och besviken, men visar aldrig det för någon som redan är trasig. Hon är stark. Hon ville hjälpa mig.

Usch, det gör ont att skriva detta till och med. Jag våndas när jag vet vad jag har utsatt henne för.  Hon är värd allt och lite till. Om jag hade kunnat få allt ogjort så är av halva anledning för henne. För att hon skulle slippa att få en smäll till. Jag hoppas jag har fått lite av hennes styrka och mod i mig. Behöver nog det i framtiden.

Nu var det bara att gräva fram allt som jag hade gömt undan i nästan ett års tid. Allt skulle fram, allt skulle erkännas. Jag rotade överallt på innanför mig och utanpå mig så jag inte skulle missa något, ville inte ljuga mer. Ville leva igen.

Jag letade upp alla papper som jag hade gömt överallt.  Jag vet att jag till och med tog  kort på när jag hade lagt upp hela köksbordet (ryms för 6 pers) med skuldpapper, räkningar, inkasso samt kronofogden brev. Fy vilken syn.

Var tvungen att kolla en gång till vem det var adresserat till. -Jo  det stod mitt namn. Det var verklighet.