Den som står bredvid, kan aldrig känna eller veta hur det är att vara mitt i. Oavsett hur mycket du än försöker eller tro dig veta genom utbildningar, ett stort hjärta eller sunt förnuft, så kommer du inte i närheten av den drabbades erfarenhet.
Jag kan inte beskriva med ord hur jag har känt mig den sista tiden. Egentligen har jag inte velat skriva alls, men det är så befriande.
Om jag ska förtydliga denna bloggs betydelse så är det för att bearbeta MINA känslor och MINA upplevelser samt MITT största misstag i livet. Om man tycker att jag är egoistisk eller välter min själv i ömkan, har man ett val som alla andra och i så fall så råder jag er till att sluta läsa!
Jag har fått ett brev, ett brev till! Ett straff som jag inte hade räknat med. En sak som jag inte trodde va sann.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara detta. Men när man försöker att vända ut och in på sin personlighet, sitt utseende och sitt sätt att agera och samtala. När man verkligen renskrapa ytorna för att hitta vem du egentligen är eller vem du har varit. Man gräver djupt, för att försöka hitta sig själv, sin känsla. Man börjar sakta hitta tillbaka, hitta bilden igen. Bygger sakta men säkert upp ett ganska bra innehåll. Du har nu fått en betydligt bättre bild om vem du är och har varit. Men det tog tid, nästan tre år.
Men så när brevet kom så raserades min framgång, min uppbyggnad. Landskapet som började ta form, överskuggades plötsligt. Jag hamnade under den stora frågan igen?
– Vem är jag? Och vem har jag varit?
Jag orkade inte lyfta den frågan igen, inte just nu. Snälla, jag har ingen sådan ork!
Jag har tydligen varit en sämre människa än vad jag trodde. Jag började om igen, började leta, renskrapa, tvätta och kanske kan jag sy ihop igen. Men jag har inte orken att hela tiden dras ner igen, dras tio steg tillbaka. Hur ska man orka att börja om igen. Hon va min vän.
Livets Lott 