Alla är vi olika

Det är så roligt att träffa människor. Alla är verkligen olika.Om man tar sig tid att lyssna så är det verkligen spännande. Man lär sig oftast något nytt om sig själv som man inte visste innan. Hur man reagerar på olika saker, hur du tolkar olika situationer m.m. Oavsett om personen är yngre, äldre, man, kvinna så har vi varit mer om så olika saker i våra liv. Väldigt spännande att höra personers livsöden, och hur positivt eller negativt man formas av det.

Träffade en tjej som är 22 år idag, alltså 10 år yngre än en själv. Men det lilla hon sa och hade upplevt fick mig att fundera och tänka på mitt livsöde och allt som man har upplevt innan. Man väcker minnena till liv.

Livet blir mer verkligt när du pratar med någon som lever i den och förstår den.

Skilda världar

I nästan 15 år har jag jobbat med restaurang/bar/nattklubb. Man skulle kunna förklara den branschen som speciell, väldigt rolig men speciell. Det är ett annat liv, för mig var det ett annat liv, en annan stil. Ibland och speciellt på slutet så kunde jag drömma om att jobba 7-16 eller 8-17 och vara ledig lördag och söndag.  Att kunna sitta på en uteservering med alla andra som också var lediga. Att kunna ha ett arbete där du gick dit och gjorde det du skulle och när klockan slog 16 så gick du hem. Som alla andra. Man tror att alla andra har detta, men givetvis funkar det inte så. Men i min värld just då så trodde jag att det funkade så. Det är klart jag ville leva detta liv, jag ville testa något annat, jag ville känna hur det kändes. Jag hade aldrig varit ledig i helg sen jag var femton år om det inte hände något ”speciellt” och då var det tvunget att vara något bra annars kollade kollegorna/cheferna snett på dig och frågade oftast – Om du inte ska göra något viktigt, kan du lika gärna jobba!! Tänk att man trodde att det var så fram tills för några år sedan.  När det kom fram att man har rätt som alla andra att ta ledig för att bara vara.

Känslan av att jaga, känslan av att aldrig räcka till om du inte tillbringar hela din vakna tid och mer på ditt arbetet. Känslan av att du borde veta bättre, du som har jobbat så länge. Men ditt huvud är så tomt som det bara kan bli. Du ska pressa fram idéer, även om det inte är dina ”ordinarie”  arbetsuppgifter. Du ska se allt innan det sker, du ska veta lösningen på varje problem, du ska lösa en situation direkt när den uppstår. Annars visste du vad som väntade vid 03:30.

Branschen innehåller också en väldig ytlighet. Det är få som är dina vänner i grund och botten, skulle vilja säga väldigt få. Men är du med rätt folk och med på rätt tidpunkter så har du hur många ”vänner” som helst, skulle vilja påstå halva staden. Tycker man om populäritet och hoppas att inget går snett så är det bara kul. Men om det händer något och du inse att inte en enda av alla dina ”vänner” stod kvar, utan de flesta vände ryggen till eller ännu värre, satte på sina skygglappar. Du står rättvänd men vill helst inte se, höra eller uttala dig om något kan vara snäppet värre. Jag har varit där själv och varit den personen som stod med skygglapparna på. Idag skäms jag något oerhört hur jag behandlade dessa människor. Som sagt jag är verkligen inte ljusets barn, jag har stått på båda sidor så jag vet hur folk beter sig från alla håll. Och därför känns det som att jag vet vad folk lägger sin vikt på, speciellt när det gäller ytlighet och falskhet.

Men än idag kan jag känna smaken av gemenskap. Alla människor som jag har fått privilegiet att träffa genom alla dessa år. Från båda sidor av baren. Där man byggde upp sitt nätverk, när man blev glad om en gäst kom in en andra gång genom restaurangens dörrar för då hade man lyckats. Ännu gladare blev du om dessa gångerna blev till tio. Det var din strävan, att lyckas få dina gäster att återkomma. Jag blev lycklig av att se alla människor glada och skrattandes beställa i baren, och när man efter sitt arbetspass gick vidare med kollegor eller utan för att avrunda kvällen på grannpuben. För att sitta och prata med en god vän om hur vi ville att allt skulle vara egentligen. Alla sina drömmar som låg långt bak i huvudet som långsamt började träda fram medans du påbörjar den långa färden hem. För att med ömmande ben och fötter lägga sig i sin säng och somna in medan solen sakta började nästa dag med ett varmt leende.

Tänk om alla visste!

 

 

.

,

 

Börja om….

Jag jobbar extra nu, har fått en liten chans. Jag tog den. Jag behövde den.

Det var som att börja om, jag gick tillbaka så många steg i min karriär så det kändes precis som första jobbet man hade. Känslan att göra fel, känslan att inte komma in i gänget. Att hela tiden tro att chefen har etsat fast blicken mot just dig. Du ställer dumma frågor till dina kollegor som du egentligen redan vet , men rädslan att göra fel är större än svaret.

Samtidigt så har du tagit dig ur skuggan, du står i en ljusglimt och måste prata med människor igen. Du måste hälsa och svara på frågor om varför just du är här. jag känner själv att jag har kommit en bit på vägen att skriva klart mitt cv och skicka in nu, nu är mitt självförtroende starkare. Jag ska ta fram vem jag är eller kanske viktigare vem jag har blivit. Det är dags att börja om….

Rädslan av att människor inte acceptera andras misstag är fortfarande hög. Jag kommer förmodligen få avslag mer än en gång. Rädslan kommer nog inte försvinna, men det jag kan göra är att bygga upp mig själv till att försöka hos nästa, och inte deppa ner mig för vad andra inte klarar av att hantera. Peppa upp mig till att försöka och försöka. Jag duger visst!!! Jag är bra!! Jag förlorade mot spelets djävul, men jag har inte förlorat min personlighet. Den har ju faktiskt återvänt nu, kanske i en annan skrud.

 

 

 

Packa om…

Min lille prins växer så det knakar. Det är spännande att vakna varje morgon och se hans fina blå ögon möta dagen med ett leende. Han är så beredd, han är nyfiken, han vill vara där, vara med när det händer. Min fina kille som snart ska fylla ett år.

Detta lilla liv som gav mig mitt liv tillbaka, en nytändning, en mening.

När jag ser på honom så är jag så bestämd på att jag vill ordna upp allt detta kaos. När jag ser honom så tänds gnistan och drivkraften till att komma framåt, komma vidare.

Allt ska bli så bra som jag bara kan för min prins. Allt ska bli det bästa för honom.

Jag tar smällen, jag tar mitt misstag, mina handlingar och mitt gamla liv och lägger i ryggsäcken. Då vet jag vad jag har det och det kan inte dyka upp på obehagliga ställen eller tillfällen. Och snart och redan nu faktiskt så stannar jag upp för att packa om, och vissa saker får faktiskt inte plats och med närmare eftertanke så är jag färdig med det. Jag lämnar det bakom mig, på den vägen som jag inte tänker gå igen.

Vänd om…

Nu tror jag att jag såg kröken där framme, den som svänger och går uppåt igen. Jag tror inte att man kan leva på botten hur länge som helst. Det måste vända och det är bara du som kan ändra på det. Det är du som måste vilja uppåt igen. Man kan aldrig göra saker och ting ogjorda men du kan försöka vända dem och göra någonting med dem. 

Allt som har hänt nu måste jag försöka vända på och göra något användbart av det. Jag kan inte låtsas som det inte har hänt och jag kan inte gömma mig bakom det. Så då måste jag försöka bli vän med det och att vi följs åt längs vägen istället. 

För jag tänker bygga upp mitt liv igen, jag tänker vara rakryggad igen. 

Jag vill verkligen detta nu.  

Me, myself and I

Jag läste igenom mina inlägg, vissa tycker jag själv att jag har skrivit bra och vissa är ett rent virr varr, men det är förvisso verkligheten också. Men på något sett så ser jag en trappa som går uppåt. Jag läser från lägsta trappsteget men att det går uppåt. 

På något sätt så har detta hjälp mig så oerhört mycket att skriva om hur JAG har upplevt allt. Jag hade en diskussion med min syster härom dagen om när man hamnar i olika situationer så blir disskutionen runt om den, HUR man AGERADE istället för att fråga  HUR MÅR du? Efter en träff med personer som du verken vill träffa eller vet vad du ska säga, så blir det en känslomässig urladdning som kräver en psykisk återhämtning. Som kan vara i vissa fall att återberätta för dina nära. Man vill inte analysera mer om hur du agerade i den pressade situationen för oftast ångrar man det som man tillslut haspade ut sig och tyckte lät bra efter tvåhundra genomgångar i huvudet innan det nådde munnen. Utan mer om hur jag mådde och mår efter? 

Mycket blir me, myself and I.

Men det är alltid dig själv det handlar om i slutändan. 

Bonus, låtsas,extra eller bara mamma.

Jag nämnde här innan att min sambo hade två barn sen ett tidigare förhållande när jag träffade honom. Det är alltid svårt att komma in mitt i ett liv hos någon annan, det är det i vanliga fall men när det handlar om barn så är det ännu svårare och tuffare att just denna kombinationen skulle funka mellan alla. Alla har vi en bakgrund, en uppfostran som vi oftast vill föra vidare till våra barn. En tanke finns alltid.

När man skaffar barn så är det två viljor som ska bli en gemensam, en tanke och ett sätt att tillåta eller ej. Det kan vara svårt nog. Men om det finns två barn som inte har samma uppfostran som du har tänkt dina barn skulle få så blir det ytterligare en krock. En ytterligare kompromiss som man måste hantera.

Jag kom in i en förvisso tidig del av deras liv men ändå så blir det att mina och min sambos tankar och regler förs samman och bildar ett nytt och annorlunda mönster som de ej är vana vid. Allt detta behöver inte vara negativt utan lika mycket positivt. men man ska ha det i tanken när man är mitt uppe i vardagen och allt ska flyta på.

Jag är inte världsbäst, ibland kan jag nog verkligen vara tvärtom, och ha en väldigt liten förståelse om vad de har varit med om innan och att de fortfarande ha en del av det mönstret varannan vecka. Men jag försöker tänka på det regelbundet och försöker ändra på mig också.

Jag försöker tänka att när de kommer hit så kommer de in i våra regler och hur vi gör här, sen om det är hästlängder från vad de gör hos sin mamma får man inte bryr sig så mycket om. Utan här är våra regler och vi som bestämmer. I början kunde man bli knäckt av kommentaren, -Det får vi alltid göra hos mamma! eller – Det smakar inte likadant som hos mamma. Man ville nog att det skulle vara ungefär lika eller i alla fall bättre, man ville inte att de skulle tycka det blev sämre.

Men med tiden så blir det mer klart! Att det är inte så konstigt att det aldrig kan smaka likadant eller bli likadant eftersom vi inte är samma person.  Och senare i framtiden så ser barnen det mer som något positivt än något negativt tror jag. Det är svårt som det är för barnen att föräldrarna ska gå isär och dessutom ska det komma in någon som tror att den ska ersätta den andra föräldern. Inte så konstigt att det blir lite förvirrat i huvudet på dessa barn. Men jag slutade att tassa på tå, för det är något som man måste inse. Det enda som gäller när det handlar om barn är raka rör annars så kör de över dig totalt. Och som min fina sambo alltid säger -stå för vad du har sagt.

Något man ska tänka på i många avseenden faktiskt.

 

 

 

 

en tanke som slog mig….

Tiden går som den alltid gör. Men den har en tendens att gå fortare när man inte vill det.

För mig kändes det så bra med att ha ett barn, jag hörde många historier om hur man kunde vara efter man hade kommit hem eller att man helt enkelt inte mådde bra psykiskt efter att ha fött ett barn. Jag var nog ingen högoddsare på att må bra efter en sådan händelse. Men jag hade inga svårigheter med att komma in i  vardagen som mamma, utan jag tror mer att det var min räddning. Egentligen så tror jag inte så mycket på att bli räddad av något eller någon utan att man måste kunna ta sig igenom problemen själv, hitta sin egen utväg utan någons hjälp. För om du hänger upp din utväg på någon annan person så har du eventuellt skapat ytterligare ett beroende till någon eller något som du har svårt att släppa. Absolut ska man skapa hjälpmedel och blanda dig med människor som vill lyssna, men du ska fortfarande hitta din egna väg för att känna dig självständig. För att känna att du tog dig ut på egen hand, det stärker ditt självförtroende ytterligare. Man växer. Hoppas ni förstå hur jag menar här.

Jag trivs med att vara mamma.  Man känner sig behövd, man känner att man är där av en anledning. Man känner sig viktigt! Det är en känsla varje människa vill känna någon gång i livet, hoppas jag i alla fall.

 

 

Rätt eller fel?

När man ungefär i ett års tid byggt upp en ram runt sig. En vägg som människor inte kan ta sig igenom så enkelt. Man har format den efter händelser och till slut så ska den vara ogenomtränglig.  Då har du gått igenom alla olika scenarion så att det inte sippra igenom någonting. Då är det bra, då känner man att man kan gå ut och möta världen.

När man då möter någon som inte har byggt upp samma  vägg runt dem och bryter ihop när de träffar mig. Medans jag gör det inte! Det är väl jag som egentligen ska göra det eller? Det är väl jag som ska tappa fästet och börja gråta?  Men jag gjorde det inte,  jag var på väg, men inte där och inte just då framför alla. Jag höll mig, jag höll mig tills jag kom hem. Mitt adrenalin svarade nog för hur mycket jag höll tillbaka. Men när jag kände ett stort behov av att prata med någon efter jag kom hem så fick jag bara frågan tillbaka. -Varför grät du inte? Hur kunde du inte göra det?

Ville bara lägga på luren och gå och lägga mig.

Jag grät i ett års tid för något som jag har gjort mot mig själv. Jag vill gå vidare och jag har insett att det är mitt fel och jag har bett om ursäkt till människor jag möter. Men jag kan inte be om ursäkt för min vägg som jag byggde upp för att överleva överhuvudtaget den tiden. Jag är ingen kall människa bara för att jag inte gråter på vad folk tycker är rätt tider.

Jag överlever på rätt tider.

Rätt eller fel?

Meningen med livet

Det blev annorlunda. Det blev finare. Det blev en klarare syn.

Tänk hur fort livet kan förändras. Man kanske tänker att man har ju faktiskt nio månader på sig att vänja sig, i alla fall med tanken. Men det går inte. Det är helt omöjligt att sätta sig in i den situationen om man inte har barn sen innan.

Min vändpunkt kom förvisso innan, men nu kom den verkliga uppenbarelsen att det är detta som är meningen med livet, i alla fall för mig.

Jag ska göra allt som står i min makt för att göra det så bra som möjligt för min prins, mina dumheter ska aldrig få spegla av sig i annat än en uppfostran som säger vad man inte ska göra. Och kan med facit i handen berätta vad konsekvenserna blir. Jag ska bli en bra mamma. Jag vill bli en bra mamma.

Jag måste i alla fall tänka så för att inte känna känslan av att jag är för värdelös för att ta hand om mitt barn. Att sådana misstag gör man inte som en vuxen människa som ska uppfostra en annan människa till denna värld. Tankarna har slagit mig när jag träffar vissa människor, när jag kan se deras ömkan i ögonen när de tittar på honom och sen på mig.

Men snart är jag förbi den trösklen, snart kan jag bli rak i ryggen även när dessa människor kommer fram. Snart är jag där.