Offer eller Offra?

Livet rullar på om man vill att det ska göra det. Det finns alltid någon som har det värre. Det värsta eller det bästa är att jag vill veta om dessa människor, jag vill veta hur, varför, när? Och det mest intressanta är bakgrunden, allt har en bakgrund.  Det är kanske en bearbetning av mig själv eller så på något sätt så tror jag att många inte har någon att prata med.

Idag när jag öppnade på mitt jobb så såg jag en kille på en bänk utanför, klockan var 10:00 och han kunde knappt röra sig. Han var väldigt onykter. Han svamlade något och sen såg det ut som att han somnade. Jag hade velat gå fram och prata, men det hade nog inte varit någon idé i hans skick, men suget fanns där. Sen är jag för feg också tror jag, han kanske bli arg, han säger förmodligen att jag inte ska lägga mig i hans liv. Eller inte? Men jag är nyfiken om vad han kan har varit med om, vad är det som har gjort så att han inte kan sluta? Är känslan av att slippa tänka för stor? Är känslan av att glömma för stark? Skulle det finnas något som få honom att se den andra världen?

Ja, jag vet. Jag skulle inte vara rätt person att prata med förmodligen och absolut kanske inte få honom på något annat spår, men jag är fortfarande nyfiken.

Jag brukar cykla till jobbet nu för tiden. Det är 1,5 mil så det funkar och som sällskap så brukar jag lyssna på några avsnitt av beroendepodden. I de flesta avsnitt så har alltid ett slutresultat en bakgrund. Om hur man hittar de dåliga vägarna först innan man oftast hamnar på den mindre krokiga vägen fram. Om man inte hittar den vägen så är man förmodligen inte med i podden.

Dåliga saker som blev fel utväg,  faller tillbaka på din bakgrund. Tänker andra så? eller blir det bara att HON där, hon har gjort fel. Och sen är det ingenting mer. Det blir inget varför? eller vad var de som hände?

Ta av dig offerkoftan som en vän sa till mig.

Men om man inte inse att man är ett offer, inser man inte heller att man har gjort fel då?

Eller är offret, felet som begicks?

När är man ett offer eller inte? är det när man inte ingår i kategorin vänner. Eller när man känner att de sprang förbi dig utan att hjälpa dig upp eller säga -hej! Då vet jag faktiskt inte om det är jag som är ett offer. Eller?

Fast jag vet vad svaret hade varit, om du tar egna initiativ samt att du måste vara framåt hela tiden, hur dåligt du än mår så måste du resa dig fort. Då är man inget offer.

Men att styrka kommer efter tiden, det är inte många som bryr sig om. Jag skulle gjort det då, just då. Annars så förlorar du flera stycken på vägen.

Kanske är glasklart för många, men för mig är detta något helt nytt. Jag skakar nästan när jag tänker på falskheten som omringar människorna. Visste inte att det va så här.

Oövervinnerlig?

Upp som en sol och ner som en pannkaka.

Jag träffade vänner i lördags, vänner som jag har jobbat med när jag hade det bra, vänner som jag har jobbat med när det var som tuffast. Vänner som ändå har förlåtit och förstått livets krångliga stig. Vänner som jag kan umgås med. Man kanske bli tjatig och osäker, men tacksamheten som man känner när man är där igen är överväldigad.

De gav mig styrka, de gav mig självförtroendet tillbaka, de tog fram sidorna som finns av mig men som ingen längre nämner. Hur jag faktiskt var och är som person och vad jag har varit och är i deras ögon.

Det tog mig så strakt så jag vågade gå in på mitt gamla jobb.  Jag gick in på stället som jag har levt på i nio år. Jag gick in på brottsplatsen igen.

På ett sätt så har jag tittat in varje dag eftersom jag jobbar mitt emot nu och kan inte låta bli att dras till känslan och hjärtljuden av att öppna ett nytt ställe. Att vara i mitten av det som händer är en känsla som är svår att glömma och svår att sätta fingret på varför man känner dragningskraften. Man ser människor som startar upp detta igen, man ser hoppet i ögonen, man ser förväntningarna som bara studsar mellan väggarna. Man tycker det är bra människor utan att känna dom, man tror att det är bra människor med sunda tankar och förnuftiga beslut. Men det är egentligen bara dina tankar som skapar en människa som inte finns.

Vi gick in där. För några timmar så glömde jag bort mig. Jag glömde mitt förflutna, mina handlingar. Jag levde. Jag hade kul, jag kände mig som vem som helst som hade rättigheter. Rättigheter att vara där man själv vill, andas samma luft som alla andra.

Skön känsla.

Men verkligheten kommer alltid ifatt. Med lite eftertanke om att jag kanske hade levt alldeles för nära gränsen och faktiskt gått in där så tog min nyfikenhet över och jag va tvungen att fråga min förra kollega om vad hon kände eller tyckte, om någon hade sagt något?

Svaret blir bra men med vissa omskakningar om att jag inte ska glömma bort vem jag är.

Jag var inte osynlig där inne, de människor som jag hade hoppats på inte visste, hade nog den största kollen. Men sättet som de hade sagt det på var så jag nästan föll till marken igen.  Jag kommer aldrig bli en människa som var duktig på branschen, jag kommer aldrig bli den personen igen som hade ett bra rykte om sig. Jag har blivit en handling, en enda handling. Jag har blivit hon som stal pengar.

Allt annat är borta, alla år som man har kämpat inom denna bransch kommer aldrig att synas igen. Allt är borta i människors ögon, det de ser är en handling.

Jag blev matt. Jag måste tänka om igen. Jag måste hitta min styrka igen, måste känna att jag duger igen.