Tiden läker INTE alla sår…

Det fanns nog väldigt mycket som försvann. Eller som jag aldrig uppfattade när min bror dog. Vissa sekvenser är borta.

Ibland får jag reda på saker som jag inte visste om, eller visste jag men förträngt. Just då när det svarta hålet åt upp en, då hade jag ingen koll på vad som hände eller om det hade hänt. Hade jag läst detta eller upplevt det. Mycket flyter ihop när man blir överraskad av sorgens tunga steg.

Jag frågade min mamma idag. Jag frågade henne om min brors gård. Tystnaden hade kunnat falla tungt och ljudligt till marken, om den inte hade brutits, av en röst som darrade och tappade vissa ord i meningen.

Jag va ute på hal is. Jag stelnade till i kroppen, kände hur rädd jag blev. Vad hade jag gjort? Varför frågade jag det?

Men efter några andetag kände jag att jag var tvungen att be om ursäkt. Men ville ändå veta mer eftersom den mening hon var på väg att säga men inte kunde få fram. De där enstaka orden, dom kände jag inte igen. Var det något som jag inte visste?

Jag bad om ursäkt, men försökte även visa stöd till henne, om att prata kan ibland kännas skönare och mindre tungt?.

-Inte om det här! Med en som var både bestämd men samtidigt den minsta och mest ledsna röst jag har hört på länge.

Orden gjorde ont i mig, men ändå så förstod jag. Jag förstår att sorgen som tillhör en mamma som har förlorat sin son, går inte ens att förstå. Inte ens att ana ett uns på.

Vid det tillfället så förstod jag även att styrkan av sorgens kraft aldrig bli mindre, den avlägsnas bara när ingen dra upp den. Men återkommer i samma kostym.

Svaret gjorde mig ännu rädd och ännu mer ledsnare. Jag kommer nog inte få så många svar som kan hjälpa just mig att komma vidare om hur? Var? Varför?

Jag känner att jag aldrig skulle vilja dra upp detta igen eftersom det gjorde så ont i henne, men hur ska jag kunna hjälpa henne? Hur ska jag veta om hon någonsin skulle behöva prata om det?

Jag bad om ursäkt en gång till för att jag hade gjort henne ledsen. -Det är ok, det går över efter en stund.

It takes two…..

I mitten av förra året stod en glad överraskning för dörren.

Jag var gravid med mitt andra barn. Min son skulle få ett syskon.

Lyckan är obeskrivlig, osann och även skrämmande.

Jag har eventuellt gått emot allt vad normerna förmodligen står för, men jag ångrar ingenting. Vad folk skulle säga är nog om det verkligen vore passande om din ekonomiska bild ser ut som den gör.

Men vad jag kan säga till många är:  Livet ger dig en andra chans om du tar den första.

Om man har en vilja och en dröm så går det. Samt en sak till – Starka, stöttande människor bredvid dig. Man är stark själv, men man är starkare tillsammans.

Under denna graviditet så jobbade jag nästan ända till slutet. Kändes bra. Kändes bra att gå hem också eftersom arbetet kräver en fysik som man inte har i åttonde månaden.

Det infinner sig ett annat lugn, ett lugn som var nytt för mig. Jag hade något att luta mig tillbaka på, behövde inte känna någon stress av att inte har ett arbete att gå tillbaka till. Jag hade det denna gången.

Ett lugn av att drömmen om att ha två barn snart skulle bli verklighet.

Idag så sitter jag här med mina två söner bredvid mig och ruset som känns ända ner i tårna är svårt att hejda. Vad folk säger, undrar eller tycker väger helt plötsligt ingenting.

Mina prinsar, mitt allt.

 

 

 

 

 

OM……

Detta året firade jag min födelsedag som man brukar göra, tänkte faktiskt inte så mycket på det. Men efter dagen så kände jag att det ända som var positivt med att bli ett år äldre, var att jag var ett år närmare friheten. Nu är det bara ett år kvar på min villkorliga dom, och bara fyra år kvar på min skuldsanering. Det kanske låter mycket, men för mig känner jag att vägen leder framåt.

Jag har mycket i bagaget som jag har ångest och känner skuld för. Ibland känns det mer och ibland mindre. De mindre stunderna är för att samla kraft till då det tar i rejält och känns som mest. Man måste samla på sig tills den dagen det inte känns lika hårt när ångesten faller över en.

Jag har betalat en del av min egna skuld och den skulden till min syster, det känns både befriande och skamligt.

Skammen för att jag lånade överhuvudtaget och att tiden sprang förbi mig så det känns som att jag har struntat i att betala tillbaka eller att jag har ”glömt” det. Faktum är att det inte har funnits utrymme för det, och det känns för jävligt. Befriande för att jag påbörjat stigen som leder fram till den dagen då jag bli fri från allt.

Jag har fortfarande skulden till min älskade mamma kvar, och den känns inte mindre ångestframkallande heller. Men på något sätt så börjar bitarna falla på plats och man vet hur mycket man kan avvara till allt.

Mitt liv är ganska inrutat med allt vad som gäller ekonomin. På ett sätt gillar jag det, jag gillar att ha kontroll över vad som händer och vart pengarna går. Jag är ju sådan som person. Så det största frågetecknet är hur jag kunde låta det gå så långt som jag gjorde, hur man kan bli en annan person och bara strunta i allt? Tänk om jag hade hoppat över hålet istället för att falla ner i det. Men man ska ju aldrig tänka OM……….