Det tar nog inte slut….

Jag vet inte vad som gör ondast. 

Att ha förlorat sina ” vänner” eller att efter två år fortfarande bli baktalad av dem. Alltså ingen förståelse har dykt upp.

 Att dessa ”vänner” inte blir bjudna på min väns bröllop, blev mitt fel. Jag var bjuden eftersom jag har känt honom i femton år, de andra känner honom inte alls. Och då blev det mitt fel att jag var bjuden på hans bröllop men inte dem.?! Är det någon som förstå detta så skriv gärna, för just nu så snurrar det alldeles för mycket i mitt huvud för att kunna förstå. 

De sitter på en krog och förnedrar mig öppet inför människor om att allt är mitt fel. Dessa människor går i sin tur vidare och berättar för andra och så det tillslut når mig. Även denna boll kom i rullning. 

Fast på något sätt så gör det bara banden med mina  vänner som aldrig gav upp bara ytterligare en styrka. Medan jag förstår mer och mer att de gamla ” vännerna” aldrig någonsin har varit det på riktigt 

Tänk att en är kurator i det sällskapet idag. Att inte ens en sån människa har mer förståelse eller tankar som sträcker sig bakom ytterligheten. Jag vet faktiskt inte… på samma gång som man känner en tyngd över bröstet och förstå att det inte är enda gången som detta skett så kan jag ändå känna en lättnad. Lättnad över att det var verkligen  som jag trodde. Och en sorg för de som behöver lyssna och ännu värre att den andra inte kan försvara sig. 

Jag höll ett tal på bröllopet, ett tal som symboliserade våra många år tillbaka tillsammans med skratt och gråt. Jag ville få fram hur oerhört tacksam jag är för att de har stannat som mina vänner. Oavsett mina handlingar så har de en förståelse och ett förlåtande, de stödjer inte det men de kan se en människa bakom en handling, någonting som verkar väldigt svårt för många. 

Jag blir inte så ledsen längre, jag vet vad jag har bredvid mig och framför mig, vilka människor som står där med mig och vill gå framåt med mig. 

Man dras lite tillbaka, men denna gången vände jag aldrig huvudet om, jag bara lyssnade på några obefintliga människor som inte kan se något annat än sig själva och sin förmåga att blåsa upp sig själva i en spegelbild utan bakgrund. 

Jag blir bara mer tacksam för dem som jag verkligen ha runt mig.

Lever och finns…..

Att komma dit var både skrämmande, otäckt och förvirrande. Fast med en enorm ögonöppnare.  Människorna där var levande och av samma sort som mig. Men av olika anledningar levde de sin vardag genom detta ställe. De hade börjat om, de hade fått en andra chans. De som jobbade där tog emot alla sorts människor oavsett bakgrund, handlingar eller nuvaranden situationer. Alla var där av olika anledningar men syftet var densamma. Syftet att visa medmänsklighet och att det finns hjälp, åtminstonde för de som vill ha den så står dörren alltid öppen. 

Jag fick berättat för mig innan att det är ingen som kommer fråga vad du gör där? Det är ingen som kommer undra? 

Men så mycket kunskap har jag om människor och deras beteende, att jag vet att nyfikenheten i människans natur väger alltid över det sunda förnuftet eller vad man inte borde fråga/säga. Det enda man försöker tänka ut är hur smidigt man kan fråga någon som man inte känner, varför personen är här.

Man känner ofta människor genom sig själv, eller har jag jobbat för länge med människor och deras beteende för att vika ner mig där.

Och jag hade rätt…. man såg verkligen hur det kliade i fingrarna på folk som bara egentligen ville ställa frågan rakt upp och ner. Men svensken är väluppfostrad och tar gärna mer än en omväg för att i deras ögon träffa mitt i prick. Medans en annan kultur tar den osäkra vägen först, bära eller brista. 

Jag skämdes otroligt första tiden, tyckte det var jätte jobbigt. Jag åkte tidigt på morgonen och kom hem sent på kvällarna. Grät varje gång  jag var på väg hem för jag visste att jag inte hann säga god natt till min son denna dag heller. Det som var positivt var att jag såg ändå slutet. Det var bara en kort period av mitt liv. Denna lilla period skulle jag verkligen visa mig själv och mina nära att man står för det man gjort och man ta konsekvenserna för det. Framför allt visa min son även om han är liten och förmodligen inte förstår så känner han hur jag mår. Och jag ska visa honom att styrkan och viljan är starkast i denna kamp.