PER

Nu somnade du in.

Min vän och kollega genom nästan 10 år.

Tomheten växer sig större och större. Ånger om att man inte gjorde sitt yttersta för att hälsa på, sitt yttersta för att berätta för honom att han betydde väldigt mycket för mig. Man rotar fram allt som man har gjort, sagt eller diskuterat. Man kollar bilder och minns tillbaka. Man skrattar, man gråter i varannat andetag. Man blir lite förlamad för ett tag, man hittar knappt tillbaka till verkligheten. Man försöker hitta tiden och platsen i nuet, men det blir otydligt. Dagar går och man hinner inte med saker som man skulle vilja göra för honom.

Sen kom dödsanonserna ut, kniven som satt i bröstet redan, vred sig tre varv till. 

Alla gamla kollegor stod på en annons, alla utom jag. Jag blev inte ens tillfrågad. Jag visste inte ens. 

Tomheten bara gapar, inte ens min vän ringde och frågade mig. Inte ens hon. Hon som vet vad han betydde för mig, inte ens en fråga. 

Jag orkar inte mer. Jag tänker inte bli sårad och besviken mer gång på gång av det som man tror finns där, sina förväntningar som bara kastar skiten tillbaka på dig i ansiktet. Människor som du tro finns där för dig, men är inte ens i närheten.

Jag måste ta mig långt därifrån, så långt bort så handlingar,ord  eller blickar inte kan röra mig. Avståndet måste bli längre så jag kan börja andas fritt igen. 

Per, du skrev till mig en gång. Vi som är dina vänner kommer alltid vara dina vänner oavsett vilka handlingar du gör. Du dömde aldrig någon. Och jag tar med varje ord du sa, för det är nu det visar sig. Vilka som är ens vänner igentligen. Önskar att du va här så vi kunde prata om det. Du visste alltid vad man skulle säga och va en väldigt vis man. Tack för att jag fick lära känna dig och din underbart vackra familj. 

Vi ses igen och vila i frid, Per ❤💙