Times fly…..

Tiden kan gå…. tiden kan stanna upp… tiden kan backa.

Tiden går när allt flyter på, när jobb, dagishämtning, inköp och planering av livspusslet ska gå ihop. Tiden kan gå fort då.

Tiden kan stanna upp när det oväntade händer, när något tas ifrån dig på ett obehagligt sätt. När du valde en snabb väg bort när tiden gick för fort. Då man oftast kastas tillbaka till vägskälet. Där du sitter en stund och tänker igenom vad som egentligen är viktigt för just dig. Tiden stannar upp en stund.

Tiden kan backa tillbaka på minnen och dina föregående livsval. Tiden har gjort ett annorlunda ljus på det som har varit än vad du kommer ihåg. Man kan stanna kvar en stund men bara för att ta fram de bra sakerna som gjorde dig till den personen som idag står här med ett nytt ljus och ett nytt perspektiv. Och med en ny tid, som du bättre kan reglera hastigheten på. Eftersom du vet vad som kan hända och vad som är viktigt!

Ta vara på tiden!

Under ytan…

Den som står bredvid, kan aldrig känna eller veta hur det är att vara mitt i. Oavsett hur mycket du än försöker eller tro dig veta genom utbildningar, ett stort hjärta eller sunt förnuft, så kommer du inte i närheten av den drabbades erfarenhet.

Jag kan inte beskriva med ord hur jag har känt mig den sista tiden. Egentligen har jag inte velat skriva alls, men det är så befriande.

Om jag ska förtydliga denna bloggs betydelse så är det för att bearbeta MINA känslor och MINA upplevelser samt MITT största misstag i livet. Om man tycker att jag är egoistisk eller välter min själv i ömkan, har man ett val som alla andra och i så fall så råder jag er till att sluta läsa!

Jag har fått ett brev, ett brev till! Ett straff som jag inte hade räknat med. En sak som jag inte trodde va sann.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara detta. Men när man försöker att vända ut och in på sin personlighet, sitt utseende och sitt sätt att agera och samtala. När man verkligen renskrapa ytorna för att hitta vem du egentligen är eller vem du har varit. Man gräver djupt, för att försöka hitta sig själv, sin känsla. Man börjar sakta hitta tillbaka, hitta bilden igen. Bygger sakta men säkert upp ett ganska bra innehåll. Du har nu fått en betydligt bättre bild om vem du är och har varit. Men det tog tid, nästan tre år.

Men så när brevet kom så raserades min framgång, min uppbyggnad. Landskapet som började ta form, överskuggades plötsligt. Jag hamnade under den stora frågan igen?

– Vem är jag? Och vem har jag varit?

Jag orkade inte lyfta den frågan igen, inte just nu. Snälla, jag har ingen sådan ork!

Jag har tydligen varit en sämre människa än vad jag trodde. Jag började om igen, började leta, renskrapa, tvätta och kanske kan jag sy ihop igen. Men jag har inte orken att hela tiden dras ner igen, dras tio steg tillbaka. Hur ska man orka att börja om igen. Hon va min vän.

En annorlunda väg……

En gång i livet har jag åkt på en bergssafari på Gran Canaria. Det var en nära döden upplevelse. Bilen var gammal och skraltig och vägen var trång, smal och väldigt högt upp. Nedanför fanns det bara ett stup rakt ner, inga räcken, inga livlinor. Fritt fall om bilens hjul hade åkt över vägens bana. Chauffören körde väldigt fort och var mycket äventyrslysten. Vägen var täckt med lösgrus.

Men när vi vände ner hemåt så körde vi harmoniskt på en asfalterad väg genom mysiga byar, gjorde ett stopp på ett gemytligt fik och sedan fortsatte vi ner genom en lummig skön terräng.

Ja vad ska man säga.

Gjorde denna färd en gång till senare i livet, men den upptäckten kom först nu.

För många är det nog bara just en bergssafari, men för andra så förstår man att nästa gång så sätter man sig inte i den bilen utan tar den andra, säkra vägen upp om man nu nödvändigtvis måste upp. Valen blir annorlunda och mer genomtänkta. Man vågar fast på rätt sätt. Ett annat sätt.

Förlåt mig..

Jag tänkte högt en dag. Det jag tänkte fick både ris och ros.

Jag hade en tanke om att försöka träffa mina ”gamla” vänner. Prata, berätta och säga förlåt.

I mitt huvud så finns det en förståelse. Och att man vill förlåta en människa är ganska så hög. Viljan är stor för mig. Jag har tänkt om och bakom, framför och vid sidan, var och hur många olika svar jag skulle få, vilka frågor som skulle komma upp? Skulle jag klara det eller skulle det bara bli mer jag skulle ångra?

Jag tänkte i alla fall högt och som sagt det blev blandade reaktioner.

Enligt mina åhörare så finns inte den förståelsen eller viljan att förlåta hos människor. De skulle inte uppskatta en ursäkt. De skulle inte vara intresserade av hur jag kände då och varför. Eller hur jag känner mig idag angående mina handlingar.

Har de rätt? Har jag fel? Har jag rätt? Har de fel?

Vissa tycker att jag redan har bett om ursäkt men aldrig fått något gehör. Vissa personer som valde att ge upp vänskapen för en simpel fråga, är inte ens värda att be om förlåtelse för. Någon sa att om det skulle hjälpa mig att gå vidare så skulle jag göra det. De har kanske rätt.

Efter jag slängde ur mig den frågan så har jag börjat vela. Det kanske inte är så bra idé, det leder kanske ingenstans. Jag kanske trillar ner igen, man kanske backar tiden och börja må som jag gjorde innan.

Jag har inte tagit beslutet än.

Bara ibland…..

Ibland blir man omsprungen. Omsprungen av det förflutna som viftar till i ansiktet på dig. Att jag förlorade många som jag tyckte om, några som var kallade vänner. Känns olustigt och en tyngd som blir påmind om att den finns kvar i bröstet. På väg tillbaka så tar det förflutna med sig möjligheterna till en karriär som jag kämpar för att hålla kvar, försöker hålla hårt i en tro på mig själv. Sen försvinner det förflutna runt hörnet och jag känner mig lugn igen. Denna gången behöll jag min tro på mig själv, jag har den i handen.

Skilda världar

I nästan 15 år har jag jobbat med restaurang/bar/nattklubb. Man skulle kunna förklara den branschen som speciell, väldigt rolig men speciell. Det är ett annat liv, för mig var det ett annat liv, en annan stil. Ibland och speciellt på slutet så kunde jag drömma om att jobba 7-16 eller 8-17 och vara ledig lördag och söndag.  Att kunna sitta på en uteservering med alla andra som också var lediga. Att kunna ha ett arbete där du gick dit och gjorde det du skulle och när klockan slog 16 så gick du hem. Som alla andra. Man tror att alla andra har detta, men givetvis funkar det inte så. Men i min värld just då så trodde jag att det funkade så. Det är klart jag ville leva detta liv, jag ville testa något annat, jag ville känna hur det kändes. Jag hade aldrig varit ledig i helg sen jag var femton år om det inte hände något ”speciellt” och då var det tvunget att vara något bra annars kollade kollegorna/cheferna snett på dig och frågade oftast – Om du inte ska göra något viktigt, kan du lika gärna jobba!! Tänk att man trodde att det var så fram tills för några år sedan.  När det kom fram att man har rätt som alla andra att ta ledig för att bara vara.

Känslan av att jaga, känslan av att aldrig räcka till om du inte tillbringar hela din vakna tid och mer på ditt arbetet. Känslan av att du borde veta bättre, du som har jobbat så länge. Men ditt huvud är så tomt som det bara kan bli. Du ska pressa fram idéer, även om det inte är dina ”ordinarie”  arbetsuppgifter. Du ska se allt innan det sker, du ska veta lösningen på varje problem, du ska lösa en situation direkt när den uppstår. Annars visste du vad som väntade vid 03:30.

Branschen innehåller också en väldig ytlighet. Det är få som är dina vänner i grund och botten, skulle vilja säga väldigt få. Men är du med rätt folk och med på rätt tidpunkter så har du hur många ”vänner” som helst, skulle vilja påstå halva staden. Tycker man om populäritet och hoppas att inget går snett så är det bara kul. Men om det händer något och du inse att inte en enda av alla dina ”vänner” stod kvar, utan de flesta vände ryggen till eller ännu värre, satte på sina skygglappar. Du står rättvänd men vill helst inte se, höra eller uttala dig om något kan vara snäppet värre. Jag har varit där själv och varit den personen som stod med skygglapparna på. Idag skäms jag något oerhört hur jag behandlade dessa människor. Som sagt jag är verkligen inte ljusets barn, jag har stått på båda sidor så jag vet hur folk beter sig från alla håll. Och därför känns det som att jag vet vad folk lägger sin vikt på, speciellt när det gäller ytlighet och falskhet.

Men än idag kan jag känna smaken av gemenskap. Alla människor som jag har fått privilegiet att träffa genom alla dessa år. Från båda sidor av baren. Där man byggde upp sitt nätverk, när man blev glad om en gäst kom in en andra gång genom restaurangens dörrar för då hade man lyckats. Ännu gladare blev du om dessa gångerna blev till tio. Det var din strävan, att lyckas få dina gäster att återkomma. Jag blev lycklig av att se alla människor glada och skrattandes beställa i baren, och när man efter sitt arbetspass gick vidare med kollegor eller utan för att avrunda kvällen på grannpuben. För att sitta och prata med en god vän om hur vi ville att allt skulle vara egentligen. Alla sina drömmar som låg långt bak i huvudet som långsamt började träda fram medans du påbörjar den långa färden hem. För att med ömmande ben och fötter lägga sig i sin säng och somna in medan solen sakta började nästa dag med ett varmt leende.

Tänk om alla visste!

 

 

.

,

 

Återberätta

Nu kom de tuffaste bitarna. Nu skulle jag berätta för min familj. Nu skulle jag berätta för min mamma. Nu skulle jag berätta för mina vänner, om jag hade några kvar. Nu skulle allt komma fram till alla. Det allra jobbigaste var när jag skulle berätta för min mamma. Jag vet att jag stod på en fotbollsplan i närheten av huset. Jag tror att jag stod där i en timme eller mer innan huvudet hade jobbat färdigt med hur jag skulle berätta. Berätta att hennes dotter hamnat i ett missbruk och begått en brottslig handling. Inte så lätt. Hon har gått igenom mycket nog. Men jag var tvungen, jag kan inte hemlighålla någonting längre. Jag mår bara ännu sämre av det.

Jag vet knappt vad jag sa, det var lite som att hon fick dra ur mig det med att ställa frågor. Jag kunde inte säga allt rakt upp och ner. Det gick bara inte, skam kullen var för hög, jag kom aldrig över den.

Hon är så förstående, hon skäller aldrig. Hon blir nog ledsen och besviken, men visar aldrig det för någon som redan är trasig. Hon är stark. Hon ville hjälpa mig.

Usch, det gör ont att skriva detta till och med. Jag våndas när jag vet vad jag har utsatt henne för.  Hon är värd allt och lite till. Om jag hade kunnat få allt ogjort så är av halva anledning för henne. För att hon skulle slippa att få en smäll till. Jag hoppas jag har fått lite av hennes styrka och mod i mig. Behöver nog det i framtiden.

Nu var det bara att gräva fram allt som jag hade gömt undan i nästan ett års tid. Allt skulle fram, allt skulle erkännas. Jag rotade överallt på innanför mig och utanpå mig så jag inte skulle missa något, ville inte ljuga mer. Ville leva igen.

Jag letade upp alla papper som jag hade gömt överallt.  Jag vet att jag till och med tog  kort på när jag hade lagt upp hela köksbordet (ryms för 6 pers) med skuldpapper, räkningar, inkasso samt kronofogden brev. Fy vilken syn.

Var tvungen att kolla en gång till vem det var adresserat till. -Jo  det stod mitt namn. Det var verklighet.

 

Wait for me…

Han stod kvar vid min sida! Han stannade, han var beredd på att hjälpa mig. Ordna upp allt. Han tvekade aldrig. Han tänkte inte lämna mig.

Det är faktiskt folk som frågar fortfarande om han stannade kvar eller om han lämnade mig. De flesta höjer på ögonbrynen när jag berättar att han stannade. Jag börjar tro att det inte finns så många som skulle stannat med någon annan person i en livskris, man vill inte beblanda sig med människor som har det svårt, du drar dig helst undan tills det har lugnat ner sig, och när personen börjar komma ifatt livet då återtar man kontakten. Jag skulle inte kalla det vän eller livskamrat på något sätt. Men det är när dessa tillfällen kommer som man vet vilka som står vid din sida. Likt du trampar snett och har svårt att hålla balansen, så är det någon där som håller upp din arm så du kan komma på fötter igen.

Som sagt de är lätträknade. Titta på din kompiskrets, vilka skulle stå kvar och försöka ta upp din arm när du trillar?? Eller vet man det innan? Många döljer det väl.

Han sa något till mig en gång som jag fortfarande inte kan glömma. Han satt och lyssnade på Bruce Springsteen när en av mina favoriter kom upp.  If i should fall behind. Han sa lyssna på texten, det är precis detta jag menar sa han. Jag väntar på dig, och om jag skulle hamna snett någon gång i livet så hoppas du väntar på mig.

We said we’d walk together, baby, come what may
That come the twilight should we lose our way
If as we’re walking a hand should slip free
I’ll wait for you, should I fall behind wait for me

We swore we’d travel, darling, side by side
We’d help each other stay in stride
But each lover’s steps fall so differently
But I’ll wait for you, and if I should fall behind wait for me

Now everyone dreams of love lasting and true
Oh but you and I know what this world can do
So let’s make our steps clear that the other may see
And I’ll wait for you, and if I should fall behind wait for me

Now there’s a beautiful river in the valley ahead
There ‘neath the oak’s bough soon we will be wed
Should we lose each other in the shadow of the evening trees
I’ll wait for you, should I fall behind wait for me
Darling, I’ll wait for you, and should I fall behind wait for me
Yeah I’ll wait for you, and should I fall behind wait for me
I’ll wait for you, should I fall behind wait for me
I’ll wait for you, should I fall

Jakten

Hon började komma med bortförklaringar, att det var extra mycket arbete att föra över pengarna. Det saknades mer pengar, jag kunde inte få lånet om jag inte betalade en viss summa till. Åh fy fan vad arg jag va nu, jag kommer ihåg hur jag bara skakar och skriver samtidigt som tårarna letar sig ut genom ögonen. Varför? Varför funkar inget.?

Jag bad om att få prata eller skriva med hennes chef, det fick jag också. (trodde jag)  jag vet att även senare så ringde dom upp mig och ville prata. Jag pratade med en kille då som hävdade att han jobbade på den banken där och beklagade sig för att det hade blivit problem, men det kostade så här mycket för att föra över pengarna. Fick till och med ett falsk mail från min bank om att jag inte kunde ta emot en sån hög summa pengar. Han ringde flera gånger, många gånger om dagen. Sen ringde någon kvinna upp någon gång. Jag började tro på dom, jag började vika mig igen. De fick en omgång pengar till. Jag satt som på nålar och väntade så jag kunde göra allt ogjort igen. Jag tyckte verkligen inte att utgången var så långt borta.

Men inte denna gången heller. Vi mailade hela dagarna, jag försökte verkligen att de skulle förstå att jag inte kunde skicka mer pengar. Jag ville bara ha lånet och sen starta avbetalningen som vi hade kommit överens om. Hon svarade bara till kl 17:00 sen svarade hon inte mer.

Vad skulle jag göra egentligen, kunde inte få ett enda lån i svensk regi. Och detta var ett försök med utomlands, och jag vågar inte testa något annat. På något sätt, eller innerst inne så visste jag att detta var så fel. Men hoppet övergav mig aldrig. Jag ville så gärna att allt skulle lösa sig så hoppet gav sig aldrig. Kan vara både gott och ont.

 

Ännu längre ner…..

Jag har en själsfrände, en vän, en otroligt betydelsefull person. Min bästa vän som är min syster.

Vi har alltid kunnat prata om allt, verkligen allt. Vi har varit nästintill oskiljaktiga sen barnsben.

Hon visste ingenting. Jag ljög för henne, jag frågade om jag kunde få låna pengar av henne. Jag ljög och sa att det inte hade gått ihop sig denna månaden, vilket hon inte sa något om. Utan hon var villig att låna ut pengar till mig. Jag ljög för min bästa vän, jag utnyttjade min bästa vän. Jag blandade ihop pengar med mina vänner vilket jag tycker att man aldrig ska göra. Men det gjorde jag.

Jag fick pengar av henne.

Nu hade jag pengar att betala min avgift så jag kunde ta det där lånet. Jag började maila igen och frågade igen och igen om det verkligen fanns något lån. Hon skickade mig dokument som hon skrivit under och som var stämplade av en bank i detta land. Jag försökte göra så mycket research jag kunde för att se om det var äkta eller inte. Efter mycket övervägande av mig själv, och av de som hade svarat på mina mail och sagt att de hade fått lån. Så beslutade jag för att detta var min sista chans att ordna till min situation.

Jag betalade in och kände att nu händer det, det är nu det vänder.  Men i den andra sekunden så kände jag  -vad håller jag på med? hur kan jag betala någon som jag inte ens vet vem det är? Fan vad gör jag?

Hon lovade att lånet skulle komma samma kväll, för det var så viktigt att de pengarna som jag skickade kom in en viss tid. Fy fan vad jag hade ont i kroppen den dagen, väntan spände i varje muskel, i varje andetag så påminde det sig om  vad jag hade gjort. Hade bara velat lägga mig ner och dra täcket över huvudet. Sen när man vaknade upp så hade allt varit en lång jävla hemsk dröm, inget av det som jag hade gjort hade hänt. Jag hade bara drömt att jag började spela, jag hade bara drömt att jag hade tagit sådana fruktansvärd beslut i livet. Jag hade bara drömt att allt som jag hade jobbat ihop i flera år var slut.

Men när jag öppnade ögon så står jag mitt i all skit som jag själv har ställt till med, och jag sjunker bara mer och mer.