Times fly…..

Tiden kan gå…. tiden kan stanna upp… tiden kan backa.

Tiden går när allt flyter på, när jobb, dagishämtning, inköp och planering av livspusslet ska gå ihop. Tiden kan gå fort då.

Tiden kan stanna upp när det oväntade händer, när något tas ifrån dig på ett obehagligt sätt. När du valde en snabb väg bort när tiden gick för fort. Då man oftast kastas tillbaka till vägskälet. Där du sitter en stund och tänker igenom vad som egentligen är viktigt för just dig. Tiden stannar upp en stund.

Tiden kan backa tillbaka på minnen och dina föregående livsval. Tiden har gjort ett annorlunda ljus på det som har varit än vad du kommer ihåg. Man kan stanna kvar en stund men bara för att ta fram de bra sakerna som gjorde dig till den personen som idag står här med ett nytt ljus och ett nytt perspektiv. Och med en ny tid, som du bättre kan reglera hastigheten på. Eftersom du vet vad som kan hända och vad som är viktigt!

Ta vara på tiden!

Under ytan…

Den som står bredvid, kan aldrig känna eller veta hur det är att vara mitt i. Oavsett hur mycket du än försöker eller tro dig veta genom utbildningar, ett stort hjärta eller sunt förnuft, så kommer du inte i närheten av den drabbades erfarenhet.

Jag kan inte beskriva med ord hur jag har känt mig den sista tiden. Egentligen har jag inte velat skriva alls, men det är så befriande.

Om jag ska förtydliga denna bloggs betydelse så är det för att bearbeta MINA känslor och MINA upplevelser samt MITT största misstag i livet. Om man tycker att jag är egoistisk eller välter min själv i ömkan, har man ett val som alla andra och i så fall så råder jag er till att sluta läsa!

Jag har fått ett brev, ett brev till! Ett straff som jag inte hade räknat med. En sak som jag inte trodde va sann.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara detta. Men när man försöker att vända ut och in på sin personlighet, sitt utseende och sitt sätt att agera och samtala. När man verkligen renskrapa ytorna för att hitta vem du egentligen är eller vem du har varit. Man gräver djupt, för att försöka hitta sig själv, sin känsla. Man börjar sakta hitta tillbaka, hitta bilden igen. Bygger sakta men säkert upp ett ganska bra innehåll. Du har nu fått en betydligt bättre bild om vem du är och har varit. Men det tog tid, nästan tre år.

Men så när brevet kom så raserades min framgång, min uppbyggnad. Landskapet som började ta form, överskuggades plötsligt. Jag hamnade under den stora frågan igen?

– Vem är jag? Och vem har jag varit?

Jag orkade inte lyfta den frågan igen, inte just nu. Snälla, jag har ingen sådan ork!

Jag har tydligen varit en sämre människa än vad jag trodde. Jag började om igen, började leta, renskrapa, tvätta och kanske kan jag sy ihop igen. Men jag har inte orken att hela tiden dras ner igen, dras tio steg tillbaka. Hur ska man orka att börja om igen. Hon va min vän.

Som ett brev på posten…..

Luften har gått ur, vet inte hur eller varför jag ska skriva. Ibland så lever man nog i en extra bubbla, men när båda sprack så började jag frysa så oerhört mycket.

Jag få återkomma när jag har hittat värmen.

Ilskan

Det är svårt att uttrycka sig på rätt sätt. Det är svårt att veta ibland varför just en viss känsla dyker upp i somliga situationer.

Jag vet när jag skulle visa och lära min äldsta son hur man känner känslor. Eller hur känslor ser ut. Oftast är det lättast att visa hur dem ser ut. Så som glad, arg, ledsen eller förvånad. Man visar med ett stor leende när man är glad, man hänger med munnen och snyftar när man är ledsen och när man är arg så rynkar man pannan så att ögonbrynen faller ner över ögonen.

Men den där ilskan som finns inom en, den som inte riktigt går att beskriva. Den som kan bubbla upp när man hör någons namn, eller att folk inte har reagerat eller ännu värre agerat. Eller som den ilskan som kryper ut i varenda cell och ven i kroppen och gör att ansiktet ser densamma ut, men inombords ryser du till och känner en väldigt stor obehagskänsla av det obekanta mörka blodet som sprider sig i hela kroppen. Ilskan går inte att ta på eller se, den är ond och självisk.

Den kan komma fram i situationer, i nuet som hänger på någon annans beteende, hur någon annan sa eller tänker. Vilket man måste lägga åt sidan för att säga till sig själv att det är inte deras jobb att hantera din situation.

Jag kan inte belasta andra människor hur de agera eller reagera i en situation som jag inte ens är delaktig i. Den enda delaktighet som jag har är att ingen pratar om mig, med mig eller för mig.

Det kan vara tufft att inse sin nya plats i ledet.

Ilskan kan tyvärr ta över så mycket så du förlorar ditt bättre omdöme. Din klarhet till att tänka klart försvinner bakom det mörka och onda.

Om möjlighet finns så måste man, tänka runt om situationen, gärna i och bredvid också. Sitta ner och andas och analysera. Då blir inte ilskan lika stark nästa gång.

Svart eller vitt…..

I detta nu så mår jag bra. Jag har min familj som aldrig svek mig. Fast att jag svek dem. Jag har ett arbete, även ett annat jobberbjudande (även att dom vet min historia) som jag ska fundera på tills min mammaledighet är över. Jag kan köpa mat till mina barn. Jag kan gå upp på morgonen och känna mig pigg i kroppen. Ingen yttre smärta. Man ska vara glad för det, man ska vara väldigt glad för det.

Min inre smärta har sakta men säkert börjat att försvinna. Den luckras upp mer och mer för varje dag.

Ångesten av att förlorat vännerna är det största som är kvar, men jag börja inse mer och mer att det är nog inga bra vänner om man vänder ryggen till då man behöver dom som mest.

Men trycket över bröstet verkar ta god tid på sig. För fortfarande ältar jag det varje dag, varför? Varför ser dom inte det svarta hålet som tog mig så långt ner så jag inte längre kände marken, tappade fotfästet och hittade ingen väg upp.

Varför ser dom bara jag som roffade åt mig det svarta hålet och vinklade och vred på det tills det bara skulle passa mig och ingen annan. Och att jag skulle skylla allt på någon annan.

Jag var kapabel till mycket men inte ens då kom jag på tanken att skylla över min frustration och dumhet på någon annan.

Vad är det som få dom att se det?

Förlåt mig..

Jag tänkte högt en dag. Det jag tänkte fick både ris och ros.

Jag hade en tanke om att försöka träffa mina ”gamla” vänner. Prata, berätta och säga förlåt.

I mitt huvud så finns det en förståelse. Och att man vill förlåta en människa är ganska så hög. Viljan är stor för mig. Jag har tänkt om och bakom, framför och vid sidan, var och hur många olika svar jag skulle få, vilka frågor som skulle komma upp? Skulle jag klara det eller skulle det bara bli mer jag skulle ångra?

Jag tänkte i alla fall högt och som sagt det blev blandade reaktioner.

Enligt mina åhörare så finns inte den förståelsen eller viljan att förlåta hos människor. De skulle inte uppskatta en ursäkt. De skulle inte vara intresserade av hur jag kände då och varför. Eller hur jag känner mig idag angående mina handlingar.

Har de rätt? Har jag fel? Har jag rätt? Har de fel?

Vissa tycker att jag redan har bett om ursäkt men aldrig fått något gehör. Vissa personer som valde att ge upp vänskapen för en simpel fråga, är inte ens värda att be om förlåtelse för. Någon sa att om det skulle hjälpa mig att gå vidare så skulle jag göra det. De har kanske rätt.

Efter jag slängde ur mig den frågan så har jag börjat vela. Det kanske inte är så bra idé, det leder kanske ingenstans. Jag kanske trillar ner igen, man kanske backar tiden och börja må som jag gjorde innan.

Jag har inte tagit beslutet än.

Tiden läker INTE alla sår…

Det fanns nog väldigt mycket som försvann. Eller som jag aldrig uppfattade när min bror dog. Vissa sekvenser är borta.

Ibland får jag reda på saker som jag inte visste om, eller visste jag men förträngt. Just då när det svarta hålet åt upp en, då hade jag ingen koll på vad som hände eller om det hade hänt. Hade jag läst detta eller upplevt det. Mycket flyter ihop när man blir överraskad av sorgens tunga steg.

Jag frågade min mamma idag. Jag frågade henne om min brors gård. Tystnaden hade kunnat falla tungt och ljudligt till marken, om den inte hade brutits, av en röst som darrade och tappade vissa ord i meningen.

Jag va ute på hal is. Jag stelnade till i kroppen, kände hur rädd jag blev. Vad hade jag gjort? Varför frågade jag det?

Men efter några andetag kände jag att jag var tvungen att be om ursäkt. Men ville ändå veta mer eftersom den mening hon var på väg att säga men inte kunde få fram. De där enstaka orden, dom kände jag inte igen. Var det något som jag inte visste?

Jag bad om ursäkt, men försökte även visa stöd till henne, om att prata kan ibland kännas skönare och mindre tungt?.

-Inte om det här! Med en som var både bestämd men samtidigt den minsta och mest ledsna röst jag har hört på länge.

Orden gjorde ont i mig, men ändå så förstod jag. Jag förstår att sorgen som tillhör en mamma som har förlorat sin son, går inte ens att förstå. Inte ens att ana ett uns på.

Vid det tillfället så förstod jag även att styrkan av sorgens kraft aldrig bli mindre, den avlägsnas bara när ingen dra upp den. Men återkommer i samma kostym.

Svaret gjorde mig ännu rädd och ännu mer ledsnare. Jag kommer nog inte få så många svar som kan hjälpa just mig att komma vidare om hur? Var? Varför?

Jag känner att jag aldrig skulle vilja dra upp detta igen eftersom det gjorde så ont i henne, men hur ska jag kunna hjälpa henne? Hur ska jag veta om hon någonsin skulle behöva prata om det?

Jag bad om ursäkt en gång till för att jag hade gjort henne ledsen. -Det är ok, det går över efter en stund.

Tänk till….

Har ni lagt ifrån er allt och bara tittat rakt ut någongång? För att bara låta tankarna ta över helt och få vara åskådare över sin egna hjärna som hittar allt från hur Zlatan ska bo i USA, till hur du ska uppfostra dina barn. Eller åt vilket håll molnen går. Varför bladen på växten i fönstret är böjda åt ett håll? Vändningarna är helt fantastiska.

Vi fokusera väldigt mycket idag på att INTE låta hjärnan spela ut, utan helst ska vi uppehålla den med varje ledig minut hängandes över en telefon. Att försöka hitta ett fäste åt hjärnan istället för att den få hitta det själv.

Ganska intressant och väldigt imponerande hur den hittar allt.

Status

Lyckorus,välbefinnande, eufori…. statusen känns magisk.

Livet går med all sin prakt vidare utan att vänta. Vill man stanna till och fundera eller ta en paus så kan det gå bra, i bästa fall kommer livet tillbaka och fångar upp dig igen. Men allt är upp till dig. Det är din vilja och dina beslut som gör livets väg och dess innehåll.

Vissa saker är jag så glad att jag aldrig väntade med. Om man har en tanke i huvudet så ska man fortsätta hålla den vid liv även om omgivningen tycker tvärtom eller dina för tillfälliga ideal är upp och ner.

Trots mina val är jag otroligt tacksam för det som finns runt omkring mig. Vad som livet gav mig efter min stora omväg och även de otaligt många steg som togs bakåt.

Ruset känns befriande och väldigt levande.

Man skulle vilja känna en del av det hela tiden.

Tidig julklapp…

Ännu en historia gavs sig till känna sådär lagom innan julafton.

Vet inte om jag ska tro dem eller ej, men det är ju aldrig någon rök utan någon eld.

Jag vet att det kommer finnas hundra historier till och versioner och aldrig är det någon som kommer och frågar mig, om det verkligen stämmer. Endast ett fåtal av alla.

Och i den frågan JAG hade till många har jag redan fått besvarad troligen. -hur många vet om detta som har hänt egentligen? Det som jag länge har försökt förtränga och verkligen hoppats på har kommit upp till ytan. Många fler än vad jag någonsin kunde föreställa mig. Men också en förklaring till de korta och svaga -nickningarna på stan, som om man aldrig hade känt mig innan. Men följd frågan blir -vilken version har de hört? Fast den vet jag redan eftersom de inte har frågat mig så fattar jag vad allt kommer ifrån.

Och som jag fick höra nu sist innan jul. Fast att denna konversation hade ägt rum i somras.- Att jag har skyllt hela händelsen på någon annan! Att jag har sagt att någon annan har tagit pengar, att jag har lagt skulden på någon annan.

Ett djupt andetag fångade ögonblicket som stod stilla.

Så det är det folk har gått runt och tänkt om mig att jag har skyllt hela händelsen på någon annan??! Vilket svin hon är!!!

Skyller allt på hennes närmsta kollega.

Ja om det hade legat någon sanning i det så hade det varit fruktansvärt. Men jag har aldrig sagt eller skyllt över mitt missbruk och handlande på någon annan. Jag frågade min syster om jag någonsin har skyllt på någon. -nej, du har bara förklarat varför du började spela, inget annat.

Men saker och ting började falla på plats, försöker man hävda sig själv genom att hitta en ursäkt så att den person som inte kan förstå ett missbruk, själv bli offer? Den person som inte vill förstå problematiken går in och hitta sin egna lösning på någon annans agerande? Eller kort och gott, vill hon helt enkelt vara i centrum?