Times fly…..

Tiden kan gå…. tiden kan stanna upp… tiden kan backa.

Tiden går när allt flyter på, när jobb, dagishämtning, inköp och planering av livspusslet ska gå ihop. Tiden kan gå fort då.

Tiden kan stanna upp när det oväntade händer, när något tas ifrån dig på ett obehagligt sätt. När du valde en snabb väg bort när tiden gick för fort. Då man oftast kastas tillbaka till vägskälet. Där du sitter en stund och tänker igenom vad som egentligen är viktigt för just dig. Tiden stannar upp en stund.

Tiden kan backa tillbaka på minnen och dina föregående livsval. Tiden har gjort ett annorlunda ljus på det som har varit än vad du kommer ihåg. Man kan stanna kvar en stund men bara för att ta fram de bra sakerna som gjorde dig till den personen som idag står här med ett nytt ljus och ett nytt perspektiv. Och med en ny tid, som du bättre kan reglera hastigheten på. Eftersom du vet vad som kan hända och vad som är viktigt!

Ta vara på tiden!

Förlåt mig..

Jag tänkte högt en dag. Det jag tänkte fick både ris och ros.

Jag hade en tanke om att försöka träffa mina ”gamla” vänner. Prata, berätta och säga förlåt.

I mitt huvud så finns det en förståelse. Och att man vill förlåta en människa är ganska så hög. Viljan är stor för mig. Jag har tänkt om och bakom, framför och vid sidan, var och hur många olika svar jag skulle få, vilka frågor som skulle komma upp? Skulle jag klara det eller skulle det bara bli mer jag skulle ångra?

Jag tänkte i alla fall högt och som sagt det blev blandade reaktioner.

Enligt mina åhörare så finns inte den förståelsen eller viljan att förlåta hos människor. De skulle inte uppskatta en ursäkt. De skulle inte vara intresserade av hur jag kände då och varför. Eller hur jag känner mig idag angående mina handlingar.

Har de rätt? Har jag fel? Har jag rätt? Har de fel?

Vissa tycker att jag redan har bett om ursäkt men aldrig fått något gehör. Vissa personer som valde att ge upp vänskapen för en simpel fråga, är inte ens värda att be om förlåtelse för. Någon sa att om det skulle hjälpa mig att gå vidare så skulle jag göra det. De har kanske rätt.

Efter jag slängde ur mig den frågan så har jag börjat vela. Det kanske inte är så bra idé, det leder kanske ingenstans. Jag kanske trillar ner igen, man kanske backar tiden och börja må som jag gjorde innan.

Jag har inte tagit beslutet än.

Bara ibland…..

Ibland blir man omsprungen. Omsprungen av det förflutna som viftar till i ansiktet på dig. Att jag förlorade många som jag tyckte om, några som var kallade vänner. Känns olustigt och en tyngd som blir påmind om att den finns kvar i bröstet. På väg tillbaka så tar det förflutna med sig möjligheterna till en karriär som jag kämpar för att hålla kvar, försöker hålla hårt i en tro på mig själv. Sen försvinner det förflutna runt hörnet och jag känner mig lugn igen. Denna gången behöll jag min tro på mig själv, jag har den i handen.

Rätt eller fel?

När man ungefär i ett års tid byggt upp en ram runt sig. En vägg som människor inte kan ta sig igenom så enkelt. Man har format den efter händelser och till slut så ska den vara ogenomtränglig.  Då har du gått igenom alla olika scenarion så att det inte sippra igenom någonting. Då är det bra, då känner man att man kan gå ut och möta världen.

När man då möter någon som inte har byggt upp samma  vägg runt dem och bryter ihop när de träffar mig. Medans jag gör det inte! Det är väl jag som egentligen ska göra det eller? Det är väl jag som ska tappa fästet och börja gråta?  Men jag gjorde det inte,  jag var på väg, men inte där och inte just då framför alla. Jag höll mig, jag höll mig tills jag kom hem. Mitt adrenalin svarade nog för hur mycket jag höll tillbaka. Men när jag kände ett stort behov av att prata med någon efter jag kom hem så fick jag bara frågan tillbaka. -Varför grät du inte? Hur kunde du inte göra det?

Ville bara lägga på luren och gå och lägga mig.

Jag grät i ett års tid för något som jag har gjort mot mig själv. Jag vill gå vidare och jag har insett att det är mitt fel och jag har bett om ursäkt till människor jag möter. Men jag kan inte be om ursäkt för min vägg som jag byggde upp för att överleva överhuvudtaget den tiden. Jag är ingen kall människa bara för att jag inte gråter på vad folk tycker är rätt tider.

Jag överlever på rätt tider.

Rätt eller fel?

Meningen med livet

Det blev annorlunda. Det blev finare. Det blev en klarare syn.

Tänk hur fort livet kan förändras. Man kanske tänker att man har ju faktiskt nio månader på sig att vänja sig, i alla fall med tanken. Men det går inte. Det är helt omöjligt att sätta sig in i den situationen om man inte har barn sen innan.

Min vändpunkt kom förvisso innan, men nu kom den verkliga uppenbarelsen att det är detta som är meningen med livet, i alla fall för mig.

Jag ska göra allt som står i min makt för att göra det så bra som möjligt för min prins, mina dumheter ska aldrig få spegla av sig i annat än en uppfostran som säger vad man inte ska göra. Och kan med facit i handen berätta vad konsekvenserna blir. Jag ska bli en bra mamma. Jag vill bli en bra mamma.

Jag måste i alla fall tänka så för att inte känna känslan av att jag är för värdelös för att ta hand om mitt barn. Att sådana misstag gör man inte som en vuxen människa som ska uppfostra en annan människa till denna värld. Tankarna har slagit mig när jag träffar vissa människor, när jag kan se deras ömkan i ögonen när de tittar på honom och sen på mig.

Men snart är jag förbi den trösklen, snart kan jag bli rak i ryggen även när dessa människor kommer fram. Snart är jag där.

Återberätta

Nu kom de tuffaste bitarna. Nu skulle jag berätta för min familj. Nu skulle jag berätta för min mamma. Nu skulle jag berätta för mina vänner, om jag hade några kvar. Nu skulle allt komma fram till alla. Det allra jobbigaste var när jag skulle berätta för min mamma. Jag vet att jag stod på en fotbollsplan i närheten av huset. Jag tror att jag stod där i en timme eller mer innan huvudet hade jobbat färdigt med hur jag skulle berätta. Berätta att hennes dotter hamnat i ett missbruk och begått en brottslig handling. Inte så lätt. Hon har gått igenom mycket nog. Men jag var tvungen, jag kan inte hemlighålla någonting längre. Jag mår bara ännu sämre av det.

Jag vet knappt vad jag sa, det var lite som att hon fick dra ur mig det med att ställa frågor. Jag kunde inte säga allt rakt upp och ner. Det gick bara inte, skam kullen var för hög, jag kom aldrig över den.

Hon är så förstående, hon skäller aldrig. Hon blir nog ledsen och besviken, men visar aldrig det för någon som redan är trasig. Hon är stark. Hon ville hjälpa mig.

Usch, det gör ont att skriva detta till och med. Jag våndas när jag vet vad jag har utsatt henne för.  Hon är värd allt och lite till. Om jag hade kunnat få allt ogjort så är av halva anledning för henne. För att hon skulle slippa att få en smäll till. Jag hoppas jag har fått lite av hennes styrka och mod i mig. Behöver nog det i framtiden.

Nu var det bara att gräva fram allt som jag hade gömt undan i nästan ett års tid. Allt skulle fram, allt skulle erkännas. Jag rotade överallt på innanför mig och utanpå mig så jag inte skulle missa något, ville inte ljuga mer. Ville leva igen.

Jag letade upp alla papper som jag hade gömt överallt.  Jag vet att jag till och med tog  kort på när jag hade lagt upp hela köksbordet (ryms för 6 pers) med skuldpapper, räkningar, inkasso samt kronofogden brev. Fy vilken syn.

Var tvungen att kolla en gång till vem det var adresserat till. -Jo  det stod mitt namn. Det var verklighet.

 

Wait for me…

Han stod kvar vid min sida! Han stannade, han var beredd på att hjälpa mig. Ordna upp allt. Han tvekade aldrig. Han tänkte inte lämna mig.

Det är faktiskt folk som frågar fortfarande om han stannade kvar eller om han lämnade mig. De flesta höjer på ögonbrynen när jag berättar att han stannade. Jag börjar tro att det inte finns så många som skulle stannat med någon annan person i en livskris, man vill inte beblanda sig med människor som har det svårt, du drar dig helst undan tills det har lugnat ner sig, och när personen börjar komma ifatt livet då återtar man kontakten. Jag skulle inte kalla det vän eller livskamrat på något sätt. Men det är när dessa tillfällen kommer som man vet vilka som står vid din sida. Likt du trampar snett och har svårt att hålla balansen, så är det någon där som håller upp din arm så du kan komma på fötter igen.

Som sagt de är lätträknade. Titta på din kompiskrets, vilka skulle stå kvar och försöka ta upp din arm när du trillar?? Eller vet man det innan? Många döljer det väl.

Han sa något till mig en gång som jag fortfarande inte kan glömma. Han satt och lyssnade på Bruce Springsteen när en av mina favoriter kom upp.  If i should fall behind. Han sa lyssna på texten, det är precis detta jag menar sa han. Jag väntar på dig, och om jag skulle hamna snett någon gång i livet så hoppas du väntar på mig.

We said we’d walk together, baby, come what may
That come the twilight should we lose our way
If as we’re walking a hand should slip free
I’ll wait for you, should I fall behind wait for me

We swore we’d travel, darling, side by side
We’d help each other stay in stride
But each lover’s steps fall so differently
But I’ll wait for you, and if I should fall behind wait for me

Now everyone dreams of love lasting and true
Oh but you and I know what this world can do
So let’s make our steps clear that the other may see
And I’ll wait for you, and if I should fall behind wait for me

Now there’s a beautiful river in the valley ahead
There ‘neath the oak’s bough soon we will be wed
Should we lose each other in the shadow of the evening trees
I’ll wait for you, should I fall behind wait for me
Darling, I’ll wait for you, and should I fall behind wait for me
Yeah I’ll wait for you, and should I fall behind wait for me
I’ll wait for you, should I fall behind wait for me
I’ll wait for you, should I fall

Jakten

Hon började komma med bortförklaringar, att det var extra mycket arbete att föra över pengarna. Det saknades mer pengar, jag kunde inte få lånet om jag inte betalade en viss summa till. Åh fy fan vad arg jag va nu, jag kommer ihåg hur jag bara skakar och skriver samtidigt som tårarna letar sig ut genom ögonen. Varför? Varför funkar inget.?

Jag bad om att få prata eller skriva med hennes chef, det fick jag också. (trodde jag)  jag vet att även senare så ringde dom upp mig och ville prata. Jag pratade med en kille då som hävdade att han jobbade på den banken där och beklagade sig för att det hade blivit problem, men det kostade så här mycket för att föra över pengarna. Fick till och med ett falsk mail från min bank om att jag inte kunde ta emot en sån hög summa pengar. Han ringde flera gånger, många gånger om dagen. Sen ringde någon kvinna upp någon gång. Jag började tro på dom, jag började vika mig igen. De fick en omgång pengar till. Jag satt som på nålar och väntade så jag kunde göra allt ogjort igen. Jag tyckte verkligen inte att utgången var så långt borta.

Men inte denna gången heller. Vi mailade hela dagarna, jag försökte verkligen att de skulle förstå att jag inte kunde skicka mer pengar. Jag ville bara ha lånet och sen starta avbetalningen som vi hade kommit överens om. Hon svarade bara till kl 17:00 sen svarade hon inte mer.

Vad skulle jag göra egentligen, kunde inte få ett enda lån i svensk regi. Och detta var ett försök med utomlands, och jag vågar inte testa något annat. På något sätt, eller innerst inne så visste jag att detta var så fel. Men hoppet övergav mig aldrig. Jag ville så gärna att allt skulle lösa sig så hoppet gav sig aldrig. Kan vara både gott och ont.

 

Pappa

Jag och A hade delat på en flaska vin och myst den kvällen.

Jag ligger i sängen och tittar på telefonen som jag brukar göra innan jag somnar.

Klockan är straxt elva när min syster ringer. -Varför ringer hon så här sent?!  Kände på mig att det var något som inte stod rätt till.

-hej!

Ett svagt -hej, pappa är på väg till sjukhuset, det är något med hjärtat…..

Jag tror att hon säger det, för nu kom det där igen, det där svarta som sluter sig runt ögonen. Nästan som när man svimmar, ni som har upplevt det. Du vet inte riktigt när man försvinner. Man hör något i bakgrunden som låter dovt och sen kommer gradvis ljud och ljus tillbaka.

-Ring mamma, hon är med i ambulansen!

-Va!! Vad säger du? Vad händer??

Jag ringer mamma, men hon åker i en ambulans efter pappa. Hon vet inte vad som händer, bara att han har suttit i sängen och trillat bakåt, sen fick hon inte kontakt med honom.

Golvet ut till hallen känns som en vattensäng, det värker i benen. Svårt att ta andetag. Jag orkar inte mer, jag kommer aldrig klara av detta, inte en gång till.

Jag är tvungen att sätta mig ner, jag måste ringa en taxi, jag drack ju vin. Jag kan ju inte köra själv.

A följde aldrig med.

Jag pratade med alla mina syskon på vägen in i taxin till sjukhuset. Jag kände att det fanns hopp, jag kände att det inte var så farligt! Detta klarar du pappa!! Många har fått hjärtinfarkter eller liknande och klarat det. Så det är väl klart att pappa fixar detta.

Jag kommer inte riktigt ihåg allting för det blir så svart på minnesbilden stundvis.

Jag kommer in på akuten och kan knappt prata, men jag får ur mig att pappa eller jag menar och säger hans namn istället har kommit in hit nu. -min mamma är här också!

Denna gången var jag först.

Jag få gå i långa korridorer, åtminstonde känns det väldigt långt bort. Jag känner hoppet hela tiden, det överge mig aldrig. Sköterskan säger inte så mycket, hon borde väl säga att allt kommer bli bra. Varför säger hon inget?!

fler möten…

Även att det var väldigt lamt, så svarade han faktiskt. 🙂  Och vi bestämde en första dejt.

ohh vad pirrigt det var, det är ju alltid pirrigt med dejter eller hur?

Man förväntar sig alltid någonting, något utöver det vanliga. Förmodligen någon som står mot sin porsche och vänder huvudet i slow motion och ler ett perfekt leende med kritvita tänder och det spelas en romantisk låt i bakgrunden eller? 😉 man kanske ha sett en och en annan film för mycket då.

Men han var rätt snygg där han stod mot sin VW polo. 🙂

Allt kändes så bra från första stund. Avslappnat men ändå spännande.

Andra dejten var bäst. Vi kvinnor tycker ju om när männen snappar upp saker själva, eller tycker att de ska förstå utan att vi säger något. De ska bara fatta saker som är självklara för oss. Men denna gången var det faktiskt så, han hade verkligen snappat upp på en gång vad jag sa på första dejten. Det var nytt för mig.